Reflektion: Varför påverkas vi av vissa möten?

I dag när jag gick en hundpromenad funderade jag på hur det är när hundar möts. Min hanhund beter sig totalt olika beroende på vilka han möter. Ibland går han bara förbi som om han inte alls möter en annan hund. Ignorerar totalt. Ibland gnäller han och viftar på svansen lång innan jag ser att vi möter en hund. Då är det oftast grannhunden som är på väg hem med matte efter kvällspromenaden. Andra gånger åker svansen upp och hela hunden blir som en fjäder. Bevakande går han sen och blänger på den mötande hunden. Om sen den hunden är med på noterna så blir det ett herrans liv, om inte kan vi passera med någorlunda värdighet.

Kommer du då?

Kommer du då?

Alla dessa möten kan jag hantera och ha en viss förståelse för. Men om vi möter en pudel tappar min pälsklädde kamrat helt fattningen. Han skäller och gör utfall och ger sig inte förrän jag släpat honom en bra bit från offret. Hur detta kommer sig vet jag inte. Han har visserligen rykt ihop ordentligt med en pudel en gång efter ett utfall som slet sönder halsbandet. Men vad som är hönan och ägget i frågan har jag ingen aning om.

På samma sätt hävdar jag att det är med oss människor. Vi vet inte riktigt vad det är, men plötsligt kan ett möte med en helt obekant person få oss att le. Eller sträcka på oss lite extra. Eller ignorera totalt. Vad är det som får oss att reagera så olika?

Det finns så klart olika teorier om det. Vi är alla en del av något större, ett världsallt, som gör att vi får kontakt lättare med vissa personer. Vi har setts i ett tidigare liv. Vi blir helt enkelt glada när vi ser en välbyggd man med gröna ögon och mörkt hår.

Nylandsbäcken

Nylandsbäcken

Mina vänner Mike och Ails träffades virtuellt, och hade alltså inga yttre attribut att hänga upp sig på. De hävdar båda med bestämdhet att efter det första Hello, så visste de båda att de gjort ett möte som för alltid skulle förändra deras liv. Idag efter ett år är de fortfarande ett par och har träffats i verkliga livet också.

Vad är det som gör att vissa möten kommer man ihåg hela livet även om man inte kommer ihåg så där precis vad samtalet handlade om? Hur kan vi känna så snabbt om vi mött en person vi gärna vill träffa igen? Varför får vissa oss att ta avstånd och känna obehag fast de aldrig gjort oss något ont eller sagt något dumt?

Vad tror du?

I dag när gick en hundpromenad funderade jag på hur det är när hundar möts. Min hanhund beter sig totalt olika beroende på vilka han möter. Ibland går han bara förbi som om han inte alls möter en annan hund. Ignorerar totalt. Ibland gnäller han och viftar på svansen lång innan jag ser att vi möter en hund. Då är det oftast grannhunden som är på väg hem med matte efter kvällspromenaden. Andra gånger åker svansen upp och hela hunden blir som en fjäder. Bevakande går han sen och blänger på den mötande hunden. Om sen den hunden är med på noterna så blir det ett herrans liv, om inte kan vi passera med någorlunda värdighet. Alla dessa möten kan jag hantera och ha en viss förståelse för. Men om vi möter en pudel tappar min pälsklädde kamrat helt fattningen. Han skäller och gör utfall och ger sig inte förrän jag släpat honom en bra bit från offret. Hur detta kommer sig vet jag inte. Han har visserligen rykt ihop ordentligt med en pudel en gång efter ett utfall som slet sönder halsbandet. Men vad som är hönan och ägget i frågan har jag ingen aning om.
På samma sätt hävdar jag att det är med oss människor. Vi vet inte riktigt vad det är, men plötsligt kan ett möte med en helt obekant person få oss att le. Eller sträcka på oss lite extra. Eller ignorera totalt. Vad är det som får oss att reagera så olika?
Det finns så klart olika teorier om det. Vi är all del av något större, ett världsallt, som gör att vi får kontakt lättare med vissa personer. Vi har setts i ett tidigare liv. Vi blir helt enkelt glada när vi ser en välbyggd man med gröna ögon och mörkt hår.
Mina vänner Mike och Ails träffades virtuellt, och hade alltså inga yttre attribut att hänga upp sig på. De hävdar båda med bestämdhet att efter det första Hello, så visste de båda att de gjort ett möte som för alltid skulle förändra deras liv. Idag efter ett år är de fortfarande ett par och har träffats i verkliga livet också.
Vad är det som gör att vissa möten kommer man ihåg hela livet även om man inte kommer ihåg så där precis vad samtalet handlade om? Hur kan vi känna så snabbt om vi mött en person vi gärna vill träffa igen? Varför får vissa oss att ta avstånd och känna obehag fast de aldrig gjort oss något ont eller sagt något dumt?
Vad tror du?
Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: