Morbror Harry

I våras när det var begravning efter min morbror Harry kunde jag av olika anledningar inte vara med. Så jag tog min handbukett och ett ljus och åkte till minneslunden.

Det blev en fin stund. Mörkt och tyst och med bara mitt ljus som var tänt. Först stog jag en stund och var förundrad över att jag vågade stå alldeles ensam på kyrkogården när det var mörkt, men sen så började jag tänka på Harry.

Morbror Harry

Morbror Harry

Han var så lång så han fick bocka ner huvudet när han gick genom dörrar. Det tyckte jag var spänannde när jag var liten. Han skrattade jämt och gärna åt märkliga skämt. Han var bokhandlare i hela sitt yrkesverksamma liv. Han var en duktig konstnär. Jag kan än idag känna hur det luktade i det skåp hemma hos mormor och morfar där det fanns bilder som han målat. Det låg en låda hoptorkade oljefärger där också som jag klämde nyfiket på minns jag. Jag satt ofta och tittade på de där målningarna och undrade hur någon kunde vara så duktig. Han hade alltid hundar av olika ras. Små och stora, men mest jakthundar om jag minns rätt. Pli hade han på dom, och åkte ofta på hundutställning.

Jag kommer precis ihåg hur det såg ut när Harry med familj kom till Svenstavik, där min mormor och morfar bodde, och sen även min familj. Då kom de med bil och husvagn, Harry släppte ut hundarna som ivrigt sprang runt efter en lång bilfärd. Med sina långa armar viftade han runt och röt nåt obegripligt som bara hundarna förstog, och vips så var de på väg uppför den lilla väg som gick från vår gård och upp i skogen. Med sina långa ben såg det ut som om han tog den branta backen i bara några kliv.

Men mitt starkaste minne är nog från när jag var 6 år. Vi bodde i Östersund då och Harry kom och hälsade på med en present till mig. Det var ett par byxor MED GYLF! Jag trodde inte mina ögon. Det var så spänannde att jag var tvungen att låsa in mig på toan när jag provade första gången. Grå och rosa paisleymönstrade var dom. Behöver jag säga att det var de coolaste och snyggaste byxor jag haft.

Så tack för den upplevelsen Harry!

Annonser

5 svar

  1. – men jag undrar vad folk sa om dom byxorna…..

  2. Ha ha ha…nu ska vi inte vara såna Ewa 😉

  3. Jag minns jätteväl mina första byxor med gylf, det var ett par som jag ärvde efter mina kusiner. De var randiga med orange bakgrund. Jag trodde att själva byxan hette just ”gylf”. Jag minns när jag letade i byrån i hallen (i Storfinnforsen) och frågade mamma:
    – Var är min gylf?

  4. Vackert och stämningsfullt skrivet. Får mig att tänka på hur vi möter dem vi saknar, som vi bara har kvar i minnet. Det kan vara väldigt viktiga möten också, till och med avgörande ibland.

  5. Åh vad jag tycker om denna blogg Lena!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: