Trenden i Sverige är att samma jobb ska göras av färre och färre personer. Kan vi rationalisera bort folk så gör vi det. I en restaurang jobbar inte fler än att de nätt och jämt hinner med en halvfull lokal. Därför är det fascinerande att se hur många som jobbar i en restaurang här på semesterorten i Egypten. Vid en och samma måltid blir vi servade av minst tre personer. En som tar upp beställningen, en som kommer med dryck och en som kommer med maten. Till slut kommer den som tog beställningen och tar betalt. På ”vår” lilla lunchrestaurang jobbar minst tio personer med att servera gästerna.
I affären sitter en man i kassan och en annan tar dina varor och lägger fram på disken. På hotellet sitter två personer utanför dörren med oklara arbetsuppgifter och innanför dörren står ett otal personer och väntar på att få bära väskor eller hjälpa till med annat som vi gäster kan tänkas behöva.
Många av dessa jobb, tycks för oss, vara konstruerade. Vi gäster skulle klara oss utmärkt utan denna stab som passar upp oss. Vad man slås av är hur vänliga alla är och hur viktig de tycker att just deras arbetsuppgift är. Nu är säkert löneläget ett annat här än hemma, men jag kan inte låta bli att tänka på hur bra det skulle vara om vi hade samma tradition. Då skulle de flesta ha arbete. Och om de dessutom kunde känna att de utförde ett viktigt jobb skulle de förmodligen må mycket bättre.
Men är vi beredda att betala för det? Är vi beredda att betala lite mer för våra varor och tjänster för att fler ska få jobb? För något säger mig att de jobb som ”skapas” genom olika åtgärder inte anses som lika viktiga. Förmodligen eftersom de jobben inte ska vara en ersättning för ett jobb som redan finns i verksamheten.
Kvistlenas Ditten & Datten 
Det var inte så himla längesen Sverige var ett låglöneland, ett sånt som tillhörde det vi idag kallar tredje världen. Jag kan ju bara säga att jag är mycket glad att jag inte levde här på den tiden. Och att jag är lika glad att jag inte lever nu i ett av de länder där människoliv är så ofattbart lite värda. Själv uppskattar du (man) servicen och känner dig (sig) väl omhändertagen. Men många av dem som tar så väl hand om dig (en) skulle ge vad som helst för att få ha lika hög levnadsstandard som du (man själv). Och de rör sig ändå i ett område som är uppfiffat för att västerländska turister inte ska förfasa sig.
Just Egypten är förstås inget direkt skräckexempel, men generellt, alltså.
Det jag slås av är ändå den stolthet de visar för sitt jobb. Och kan inte låta bli att jämföra det med de olika typer av åtgärdsjobb som vi har. Inte så vanligt att folk går med sträckt hals och är stolt över ett sånt jobb, där kriteriet är att det INTE får vara ett ”riktigt” jobb…
Ja, det har du självklart rätt i: att man säkert kan känna sig ostolt över att ha ett åtgärdsjobb. Men även detta med yrkesstolthet, ja stolthet i allmänhet, är svårt att jämföra. Fortfarande är det rätt djupt inrotat i det svenska folkkynnet att man inte ska malla sig för i stort sett nånting, och att stolthet är synonymt med mallighet. Fast jag tror att det där börjar förändras i takt med att världen med sina många möjliga förhållningssätt ligger öppen för oss.
I övrigt har jag glömt att säga att _jag_ skulle ge bra mycket för att få befinna mig på en lika varm och härlig plats som du just nu (om du nu inte hunnit åka hem alltså)!