Stress?

Jag berättar om Marocko om och om igen, för alla som vill lyssna, och förmodligen för dom som inte vill. Men det var först när jag berättade för min vän från Australien som det slog mig. Såg vi någonsin en enda stressad människa? Varje gång jag talar med min vän, from down under, så är hon stressad. Är det inte för att hon är på väg till jobbet så är det till nåt möte eller bara ändå. Det finns liksom bara ett läge och det är bråttom.

Hon var förundrad över hur jag hade så helt tagit till mig landet och att jag redan pratar om att åka tillbaka. Jag skulle förklara den känsla och upplevelse vi hade, och det var då det slog mig. Det fanns ingen stress! Man ska inte tänka på framtiden, som vår vän sa, den kommer i morgon, och gör den inte det så kommer den nästa dag. Och den filosofin genomsyrade det mesta.

Efter en hel veckas ofrivillig, ej planerad frånvaro från jobbet, började paniken smyga sig på igår. Och som alltid när jag är stressad så är berget av arbetsuppgifter oöverstigligt. Men du kan ju inte mer än göra ditt bästa och så mycket du hinner, försöker käre sambon säga. Men det räcker ju inte!! förklarar jag.

Häromsistens när jag tillbringade många timmar i bil tillsammans med min bror, konstaterade vi att vi alltid säger…det är den här veckan det är lite snärjigt…men från och med nästa vecka, ser det lugnare ut. Och så har vi sagt i tre år…minst. Och än har inte den där lugna veckan kommit.

På slutet av åttiotalet hade jag en affär tillsammans med en väninna. Vi sålde hantverk och sydde batikkläder på beställning. Vi sa verje vecka, när vi har gjort undan de här beställningarna ska vi ta en vecka och bara sy till oss själva. Tror ni att det någonsin inträffade en sån vecka?

Jag börjar tro att det handlar om en inställning och inte att vi egentligen har för mycket jobb. Till exempel så är jag betydligt effektivare om jag har mycket att göra. När det är mindre att göra arbetar jag långsammare, så att det hela tiden skall finnas lite som jag ”inte hann”. Är jag duktigare om jag inte hinner? Blir jag en mer kompetent person om jag kan säga att jag har så in i h…ete med jobb just nu?

Jag har använta mig av tusen och en planeringsmodeller.  Och alla har fungerat…fast inte så länge. Och alla har lett till att jag tycker att jag aldrig hinner klart. För även om jag planerar in ”lagom” mycket jobb en dag, så blir det alltid någonting kvar på ”att göra listan”. Och nu fattar jag varför! Jag vill ha saker kvar att göra! Hur ändrar man på det?

Annonser

8 svar

  1. -JA exakt så är det eller var det! Det fanns verkligen ingen stress och ingen pratade om det heller. Dom verkade inte behöva bestämma eller ha koll på nåt. Allt bara ordnade sej.Vi såg knappt en mobiltelefon och var förundrade över det. Fast hur var det egentligen med målandet av tånaglarna? Vi borde börja nu att ta efter, iallafall lite i taget……har vi redan glömt -Insha’allah?

  2. Det är just det som är grejen…fast vi hade semester så var det något vi tvugna att ha nåpgot som vi inte hann med. Typ måla tånaglarna.
    Nej! Vi har inte glömt, och ja! mina tånaglar är vackert rosa nu 🙂

  3. Det här var så bra skrivet och väcker så många funderingar hos mig, så jag vet inte vad jag ska ”dra till för kommentar”! Så det får bli -TACK!

    • Tack Marie! Och tack för att du ringde!

  4. Du och jag verkar funka lite lika men lite olika ändå. För egen del kom jag på för rätt längesen att det som stressade mig mest var att ständigt intala mig att det skulle bli annorlunda — ”bättre” — nästa vecka, eller nån annan tidpunkt som förstås aldrig kom. Tillvaron blev liksom en evig besvikelse och ouppfylld längtan efter andrum. Jag jobbar förvisso också bäst med en liten blåslampa efter mig men ouppfyllda löften gör mig bara bottenlöst slut och glädjeberövad.

    Två saker gjorde jag när jag väl fick syn på mitt feltänk: jag började planera allting med marginal för oförutsedda händelser (trots att man inte vet vilka de är, så vet man _att_ de kommer), och så slutade jag låtsas att jag nånsin skulle nå fram till den där hägringen. Det gjorde att jag slapp ha besvikelsen som en bordunton i tillvaron (viktigast för min del), och den där extratiden i schemat gör faktiskt att jag hinner saker som inte är inplanerade. Till exempel göra precis ingenting en stund. Nu för tiden är ju det nåt man måste träna på. 😦

    • Jag har testat den planeringsmodellen också. Men det blir ändå något kvar på min lista. För när jag ”nästan är klar” så unnar jag mig att göra något annat en stund, och så blir det ogjort i alla fall.

      Du har rätt i att besvikelse och ouppfylld längtan är riktiga enerigitjyvar. Och finns det något skönare än att känna sig nöjd?! Det är bara vi själva som kan bestämma när vi är nöjda, och det kanske vi kan få göra utan att vi har prickat av en lista…eller?

  5. vilken härlig berättelse och underbart tänkvärt. Vet bara inte hur jag ska aplicera det just nu men tack din berättelse och dina tankar ska jag bära med mig förhoppningsvis alltid

  6. kvistlena: Klart att man vet bäst själv när man är nöjd, men man har ju också möjlighet att ändra kriterierna för när man ”får” göra det. Här tycker jag att man får tillämpa rätta mun efter matsäcken-metoden. Det har jag haft fruktansvärt svårt att fatta och göra sen barna kom — och det är snart sju år sen nu — utan har bannat mig själv gränslöst för att jag inte fixat allt som jag kunde göra tidigare.

    Men nu äntligen börjar polletten trilla ner serru! 🙂 Ribban är så låg nu att den praktiskt taget ligger på marken. Och jag vet att det inte beror på slöhet från min sida!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: