Ground Zero

Vi diskuterade hit och dit om vi skulle beöka Ground Zero. Var det nåt att se? Till slut bestämde vi oss att det nog var ett ”must see” och beslutade oss för att ta tunnelbanan från Grand Central Station som ligger precis vid vårt hotell.

Efter lite vanligt irrande hittade vi biljettautomaterna vid ingången till spärrarna. Men hur mycket kostade det att åka, och var denna stad indelad i zoner som Stockholm är? Och hur många zoner var det i så fall ner till Fullton street, dit vi bestämt oss för att åka? Jag insåg att det var bäst att handla biljetter i kassan, men blev lite osäker där man även där drog sina förköpta biljetter. Jag frågade därför om jag kunde köpa biljetter av mannen i kassan.

What do you want svarade han på min fråga. Jag tänkte att min engelska ställde till det och svarade Tickets. Han tittade på mig och sa igen What do you want? Jag svarar ännu en gång Tickets. Varpå han sätter händerna för ansiktet och skakar på huvudet, för att riktigt uttrycka hur hopplöst han tycker att detta är. Efter en stund tittar han vädjande upp på mig och säger, You have to give me some information!! Då fattar jag och han får veta hur många vi är och var vi vill åka. Han förklarar tålmodigt, väldigt långsamt och med betoning på varje stavelse hur mycket det kostar för var och en, att det bara finns en zon och hur mycket det blir tillsammans om vi bra ska ha en enkel biljett.
E L E V E N   T W E N T Y F I V E   F O R  A L L  O F  Y O U.  Jag tittar på honom och säger, hur enkelt tror du det är att komma hit från Sverige? Jag får ett stort skratt, mina biljetter och ett Have a nice day Love tillbaka.

Ground Zero griper verkligen tag. Vi pratar med folk som står och säljer böcker om platsen, besöker 9/11 Memorial och St Pauls Church med sina utställningar om de som arbetade vid olycksplatsen. Stämningen är tät och går nästan att ta på. Jag påminner mig om Estonia och hur nästan alla jag känner har någon slags anknytning till en av de som omkom i den olyckan, och på samma sätt måste det såklart vara här. Vi imponeras av hur hög dessa torn måste ha varit. Det högsta som står på platsen nu är bara hälften så högt. Jag var uppe i tornen vid mitt förra besök här, men det är ändå svårt att förställa sig idag.

Sonen tycker att det är konstigt att de bygger ett lika högt på samma plats.
– De som flög in i tornen känner nog att dom vill göra det igen, resonerar han.

Annonser

5 svar

  1. När jag läser om ditt försök till biljett köp känner att jag måste få fråga: -skrattade NI också? det gjorde nämligen jag :). Hare fortsatt bra!

    • Det är bara en av alla saker vi skrattar åt hela tiden. Det konstiga är att det är bara jag som anstränger mig för att hitta på såna saker som kan roa hela familjen…

      • Det är fint gjort av dej tycker jag, en mammas ansvar….

  2. Sonen? Va kul, du är alltså där med hela familjen? Jag trodde att det var ett tjejäventyr (men det kan du ju redan). Hur länge ska ni vara där? Kram Anna

    • Vi är här hela familjen. Det är det som gör det extra kul 🙂 En vecka vara detta äventyr. Jag hade önskat att det varat längre, men mina fötter säger att det räcker snart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: