Jag en kultursnobb?

Jag brukar anklaga en del av mina medmänniskor för att vara kultursnobbar. Med det menar jag de som verkar gillar konst för att det anses som fint och inte för känslan. Jag kan också ifrågasätta nyttan av att analysera konst in i minsta detalj. Antingen så berör den eller också inte, och ofta väldigt olika för olika människor.

bild lånad från claudemonetgallery.org

När jag får tillfälle besöker jag gärna konstmuseum och utställningar. Och visst låter jag mig imponeras av de stora mästarna, men lika gärna kan det vara ett för mig okänt verk som fångar min uppmärksamhet. Kategoriskt, som jag gärna är, har jag  bestämt mig för att installationer och performance art inte är något för mig.

Naturligtvis stog Modern Museum of Art på min måstelista vid besöket i New York. Mycket på grund av att jag ville se Monets Water Lilys, som jag inspirerats av i ett av mina byggen i Second Life. Nu visade det sig att dessa inte längre fanns kvar på MoMA, men detta glömdes snart när jag tog del av allt annat som erbjöds.

En tillfällig utställning av Marina Abramović: The Artist Is Present finns under tre månader på museet. Marina använder sin kropp som verktyg i sitt skapande. Hon gör performances av olika slag och det var dokumentationer från dessa som fanns utställda. Samtidigt utfördes en del av konstverken live av några av Marinas elever. Visst var det fascinerande, men särskilt berörd blev jag inte.

bild lånad från fine-art-news.mattters.com

På en annan våning pågick ett performance av samma konstnär som jag först inte visste om. Mitt i den stora salen sitter hon på en stol. Mitt emot får besökarna komma fram, en och en, och sätta sig. Under valfri tid sitter sedan besökaren kvar med konstant ögonkontakt. Marina sitter här varje dag som museet är öppet från den 13 mars till den 31 maj. Sju timmar om dagen, tio på fredagar.

Runt det, med en tejp, avgränsade området sitter eller står publik. Stämningen är magisk. Det går nästan att ta på den energi som finns i rummet. Jag sitter länge och iakttar. hur länge har jag ingen uppfattning om, kanske en timme, kanske en halv.


Det är svårt att förklara vad det är som berör så starkt. Kanske är det den oerhörda närvaro som förmedlas. Konstnären förklara sitt konsteverk som ett sätt att se hur absolut närvaro kan leda till en speciell kontakt två människor emellan, och att den energi som publiken förmedlar är hjälpmedlet.

Det går att se  utställningen live under MoMas öppettider. Gör det. Och se intevjuerna med Marina Abramović och bilder på några av de som deltagit i framförandet sedan öppnandet.

Annonser

4 svar

  1. Ja det är ju en stor skillnad mellan live och bild tycker jag i alla fall och en bild kräver mer för att tilltala mig än ett halvtaskigt pentagram kring naveln, live tror jag däremot att jag reagerat annorlunda eller åtminstone reagerat. Jag föredrar också målningar framför foton även om en del bilder t ex på blommor känns uppiggande.

  2. Så häftigt det var att titta på Marina live på länken, kan bara tänka mej hur det känns på plats…..var det total tystnad?

    • De flesta i publiken var lika uppslukade som jag var, så det var i stort sett total tystnad.
      Jag satt en lång stund idag och tittade på bilderna av de som deltagit. En fantastisk upplevelse att se hur olika människor reagerar på den totala närvaron. Många gråter, andra ser lyckliga ut.
      Här är den länken http://www.moma.org/interactives/exhibitions/2010/marinaabramovic/slideshow.html

      • Det är ju det jag säger:- foton är fantasktiska! Lyckades igår få se när det satte sej en ny person mittemot henne. Vilken omedelbar närvaro, häftigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: