Jag – ett projekt

Jag hymlar inte med att jag är vidbränd. Däremot säger jag inte utbränd eller gått in i väggen. Och det handlar mer om att jag inte vill höra det själv, än att det skulle vara svårt att berätta. Dessutom vet jag inte än vad diagnosen blir. Jag kanske bara behöver vila några veckor eller så är jag bara lat. Det får den närmaste tiden utvisa.

Jag såg det inte själv, såklart, är det någon som gör det? Utan det var svägerskan som satte mig på spåret. Hon tog mig helt enkelt i hampan och satte ner mig i en stol och tyckte, att nu får vi nog ta och fundera på det här. För det kommer jag att vara evigt tacksam, förmodligen hade jag gått mycket längre om inte hon sagt något. Jag ringde alltså till kuratorn och sa att, min svägerska tycker att jag ska gå till dig. Det var så skönt att skylla på någon i det läget.

Så jag går på samtal. Jag jobbar en bråkdel av vad jag gjort tidigare.  Och, som jag berättat tidigare, så ska jag försöka ägna tid åt det som jag tycker är kul. Det går väl lite si och så med de två sistnämnda. Mina två sämsta egenskaper är att jag inte kan delegera och säga nej. Och det är två usla egenskaper i sammanhanget kan jag berätta.

Så här känner jag mig en trött dag

Vissa dagar är jag väldans på hugget. Andra dagar är jag som en trasa. Problemet är att jag aldrig vet vilken slags dag det är när jag vaknar på morgonen. Det kan också ändra sig mitt i dagen. Jag får helt enkelt ta det väldigt lugnt och lyssna av mig själv, vilket känns spännande. Det kan låta konstigt, men jag är nog den människa som jag känner minst av dom som står mig närmast.

Men mitt i allt det jobbiga så är det väldigt spännande. Jag har ju ingen aning om vad jag kan tänkas hitta för oanade egenskaper, eller vad jag tar mig för när jag så småningom har ork att jobba fullt ut igen. Jag berättade detta för en före detta kund när han ringde och undrade hur det stog till, eftersom vi gör tillfälligt avbrott i firman. Hans kommentar var.
– Ja, du ser såklart det här som ett projekt du.

Så det här ska nog ordna sig. Så fort jag får tjänsten som projektledare. Den är vakant just nu.

Annonser

6 svar

  1. Känner igen det där med hur det blir beror på fast i mitt fall så har jag själv redan konstaterat lathet men det är klart att det skulle kunna vara bra om någon utomstående kollar på det för att få det verifierat men det kan vara svårt när det gått så lång tid förstås, du fick mig i alla fall att se det från en annan synvinkel.

    • Det är aldrig försent Mikael!

  2. Lena, du är ”normal” i ditt läge. Jag tror att man inte ser eller inser själv. För ett antal år sen så dånade jag ju iväg ordentligt och trots det så inser man inte läget, man tutar och kör ”för det funkar ju så bra”. Nu har jag snart varit hemma ett år med reumatismen också och nu, nu kan jag liksom erkänna att jag får göra ingenting, och det får ta lång tid, och jag får bli trött av att göra just ingenting. Men det är både skönt och okej. Jag tror att du har bra nytta av din svägerska(hejhej Kicki?) och din vofsing…kram!

    • Det svåra är ju när det normala är något som man inte känner igen.

  3. Ja det är sant. Men nu när jag börjat bli bättre i värkeländet så har jag fått klart för mej att det tar tid att komma åter i det riktiga normala läget därför att när vi blir ”sjuka” så vänjer man sej liksom sakta men säkert vid det ”onormala” så att det blir normallläge. Är du med? Barn som blir sjuka funkar så fast det ser vi, men inte när det gäller oss själva. Sjuka barn stryker aktiviter som de inte orkar och säjer att de är trista, pga att de förnekar sjukdomen på det viset..

  4. Äsch då! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: