När borde jag ha förstått?

När borde jag ha förstått? När jag fick hjärtklappning av att telefonen ringde? När jag ”glömde” hämta posten? När jag tyckte att det är gott om tid, och det var fredag eftermiddag och jobbet skulle vara klart på måndag morgon? När jag la undan posten i en hög och tänkte att jag öppnar sen, men inte gjorde det? Eller när jag valde att jobba hemma istället för att gå upp till kontoret, oftare och oftare? Kanske när jag valde bort yoga och träning för att jag inte hade tid?

Ser du signalerna?

Jag har alltid inbillat mig att jag skulle se signalerna. Jag har undrat mer än en gång hur man INTE kan se, när tecknen blir så tydliga. Men nu vet jag. Det går alldeles utmärkt att lura sig själv, gång på gång. På slutet gick det fort. Jag kan inte säga när det började, men förmodligen är det länge sen. Men jag vet att när min svägerska fick upp ögonen på mig, så var det som om jag inte behövde lura varken mig själv eller någon annan längre, och då gick det undan. Det var efter påskmiddagen som min svägerska sa till mig, att nu går vi ut på bron och röker. Hela familjen lystrade, för det är många år sedan någon av oss rökte. Men tidigare har vi suttit många långa timmar på bron och rökt och pratat. Så vi tog våra vinglas, bylsade på oss och gick ut och ”rökte”. Det hon sa var.

– Jag tror inte på att all trötthet, håglöshet och tröghet du känner beror på klimakteriet. Du borde kolla upp det här.
Sedan i alla fall ett halvår tillbaka har vi jämfört klimakteriebesvär, och testat diverse naturpreparat. Kortvarigt har jag kunnat inbilla mig att det blivit bättre, men om jag ska vara ärlig så blev det nog aldrig det. Och när hon påpekade allt hon såg och jämförde med sig själv så var det ganska enkelt att se. Än idag är jag förvånad över att jag faktiskt tog telefonen och ringde till kuratorn, och det direkt efter påsken. Ännu mer förvånande är det att hon svarade vid första försöket och att jag fick en tid som inte alls var långt bort.

Direkt efter att jag bokat tiden men innan den ägde rum tillbringade jag en vecka i Marocko. Jag hade förvarnat mitt ressällskap att jag inte var någon vidare muntergök. Det var helt ok fick jag veta och vi skulle ju ändå mest bara ligga på stranden och läsa böcker. Nu blev det inte så utan en vecka full av liv och möten, och mitt i detta kände jag, nemen här är hon ju, den där Lenan som fanns en gång för länge sen. Känslan var ofantligt skön, jag hade varken blivit galen eller var sjuk. Jag fanns där inne, det var bara något som hamnat i vägen.

Jag kunde hoppa över både dusch och frukost för att jag kände mig så stressad att sätta igång med dagens måsten. Problemet var att jag aldrig gjorde de där måstena, utan sysselsatte mig med en rad andra sysslor, som jag vid dagens slut inte hade en aning om vilka de var.

Så nu har jobbet börjat med att skala bort lager av måsten och försöka hitta det som gör mig glad. Det kan låta lätt, men det är ett hårt jobb. Jag har lärt mig att det finns något som heter ångestpåslag, som styr mina dagar. En del dagar mår jag prima andra dagar är jag som en trasa. Jag har fått diagnosen stressrelaterad utmattningsdepression efter att ha tagit en massa prover som visade att jag fysiskt är en kärnfrisk person. På läkarens inrådan äter jag medicin, fast det tog hela sommaren innan jag hade våndats klart över det och hämtade ut receptet. Eftersom jag inte kan svara i telefon eller öppna post och det är jobbigt varje gång jag ska läsa mail, så var det nödvändigt att sluta jobba. Det var inte heller något lätt beslut. Till slut var det käre sambon som röt i och sa att jag nu är det du som är viktigast. De andra får faktiskt klara sig utan dig ett tag.

Utan jobbidentitet känner jag mig naken. Exposed som Maria Montazami skulle ha sagt. Jobbet nu blir att ta reda på vem jag är utan den. Det är samtidigt en spännande resa som jag ska göra det bästa av.

(Krönika skriven för Space 4 Q. Sollefteå Kommuns nätverk för företagande kvinnor)

Annonser

3 svar

  1. Fantastiskt inlägg och mer aktuellt än någonsin känns det.

  2. *kramar, kramar*

  3. Oj, Lena!
    Vad jag önskar jag var där och kunde krama om dig en lång stund! Va bra att du lyssnar på kroppen och tar hand om bara DIG!

    Kram
    Kusin Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: