Ett inlägg om skolan

Mitt saligen avsomnade Twitterkonto har vaknat till liv igen. Fortfarande läser jag mest vad andra skriver, men kommenterar ibland när något tar tag i mig. I morse såg jag tweeten ”Är alltid så förvånad över att Björklunds utspel möts av tystnad från landets lärarkår. Lärare, förstår ni inte att ni också har ett ansvar?”

Jag svarade spontant och utan tanke ”Det är så dumt så det förtjänar inte att bemötas” Och fick svaret ”precis tvärtom som jag ser det. imorgon är det verklighet.”

Jag har suttit en stund nu och funderat på hur jag ska få ner mina tankar kring detta på 140 tecken, och inser att det går inte. Det får helt enkelt bli ett blogginlägg som svar.

Jag tillhör ju den kategori lärare som till slut gav upp och kastade in handduken. Det är i vår 9 år sedan jag jobbade på skolan. Kanske är det för lång tid för att jag ska ha rätt att uttala mig om skolan. I mitt hjärta hoppas jag att allt som jag reagerade på och tyckte var fel är ändrat idag. Men tyvärr så tror jag inte att det är fallet. Jag bör också tillägga att jag inte har en aning om vad Björklund kommit med för ”klokheter” den här gången, utan det är ifrågasättandet varför vi inte höjer våra röster som jag reagerar på.

Under mina 24 år i skolan (med några avbrott pga av företagande och barnafödande) var jag med om ett otal förändringar styrda från ovan. Många av dom totalt verklighetsfrämmande för oss som jobbade i verksamheten. Vi skrek, vi stampade, vi kom med goda argument, vi kom med andra lösningar. Men icke. Förändringarna genomfördes ändå. Nu ska jag tillägga att detta var på den tiden där sociala medier var ett okänt begrepp, och att nå ut genom gammelmedia var inte lätt. Vi fick därför ta till de kanaler som fanns då. Lokala skolpolitiker, kommunens skolchef osv.

Vid ett tillfälle fick vi uppdraget från rektor att själva jobba fram ett förslag till förändring och nytt arbetssätt som bättre skulle passa dagens behov av kunskap. Vi jobbade en oändlig massa övertid. Arbetet skulle nämligen utföras på vår förtroendetid. När vi skulle utföra det jobb som vi sedan tidigare gjorde på den tiden förtäljde icke historien. Vi fick väl prioritera…

När vi till slut stolta presenterade vår väl genomarbetade förslag, hade rektor ”ångrat sig”. Vi skulle jobba på som vi gjort tidigare. Det var nog ändå det bästa. Det hade ju fungerat sen 50-talet. Där och då dog min passion för läraryrket, men jag jobbade kvar något år till och fann de sista året gnistan igen.

Jag fick en tjänst där jag skulle jobba med en grupp elever som inte ville vara på skolan överhuvud taget. Sargade elever som en del tappat förtroendet för både skolan och vuxna. Mitt jobb var att på något sätt återskapa det här förtroendet, finnas som en trygg punkt när de blev utslängda från lektioner (vilket ofta skedde så fort de stack i näsan i klassrummet) och när tillfälle gavs trycka in lite kunskap. Oftast gjordes det genom samtal kring det som eleverna tyckte var viktigt att kunna. ”Tom” kunskap valde vi tillsammans bort.

Det händer ibland att jag möter någon av dessa elever. Jag brukar förhöra mig om hur de har det idag och vad de har för tankar kring det här svåra som heter livet. Vid dessa tillfällen får jag också rapporter om vad de andra gör, flera av dom har fortfarande kontakt. Senaste gången det hände fick jag kommentaren ”Du ser…det blev ordning på oss. Och det är tack vara dig”.

Naturligtvis tyckte man att den här tjänsten var onödig efter två år. Jag blev erbjuden en annan tjänst sa nej tack och sa upp mig. Jag har inte lyckats med alla, ibland har mitt tålamod och min kunskap inte räckt till. Men jag känner mig övertygad om att min metod att jobba och förhålla mig till eleverna är den enda rätta. Och har jag ”räddat” en av de här eleverna har inte mitt jobb varit förgäves.

Jag blir så förtvivlad då jag läser om Björklunds förslag till hur skolan skall förändras ”till det bättre”. För mig känns det som att han missar vilka skolan är till för. Vilka vi är där för. Vilkas framtid det gäller. Mitt recept är enkelt och lyder respekt.

Vi lärare måste respektera eleverna

Eftersom detta är helt främmande för Björklund finns ingen idé att skrika. Han kommer ändå aldrig att förstå.

Annonser

2 svar

  1. En studiekompis till mig sa: ”ibland när Björklund pratar känns det som att han bajsar i mitt ansikte”..

  2. […] och får igång mig. En som verkligen gör mig oroad är Jan Björklund. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ni som läste det och kommentarerna fick se en av de bästa uttalanden om Björklund jag hört. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: