Jag tror inte på regler

– Jag ska aldrig mer gå på ett föräldramöte! Jag KAN inte vara tyst.

Det var min första kommentar när jag kom hem från förra veckans föräldramöte i sonens klass. Jag har inte varit på ett föräldramöte sedan jag blev sjuk. Så mycket människor på samma plats har varit alldeles för jobbigt. Nu blev jag beordrad dit av sonen, så då var det bara att ta ett djupt andetag och gå.

Att sitta där lugnt och diskret var planen. Hur tror ni det gick? Inte alls kan jag berätta. Det gick bra så länge rektorn pratade om nya läroplanen. Det gick bra så länge klassens lärare pratade om arbetet i klassen. Sen gick det inte bra alls.

Bild lånad från germundsson.blogspot.com

Frågan om mer regler i skolan väcktes av några föräldrar. Att alla lärare på skolan bör ha samma regler och att det ska bli konsekvenser om någon elev bryter mot dessa. Samma konsekvenser för alla. Den ständiga frågan ”Var är alla vuxna på rastern?a” kom upp. Det här är en fråga som jag känner igen sen jag själv jobbade på skolan. Också uppmaningen att läraren ska ringa hem VARJE gång någon elev brutit mot regler eller på annat sätt uppfört sig illa.

Det här är att ställa för höga krav på lärarna tycker jag. Det skulle innebära att läraren måste hålla koll på cirka 25 barn varenda minut från att de sätter sin fot i skolan till de går hem. Hur ska de annars veta när en elev bryter mot en regel och se till att rätt konsekvens blir följden? Dessutom kommer denna lärare att varje kväll, på sin fritid, att måsta ringa flera samtal till föräldrar. Föräldrar som inte alltid är glada över att ta emot det som läraren har att säga. Ringer man dessutom varje dag till samma förälder får man till slut frågan ”Men vad gör skolan?” Lärare är inga undermänniskor som klarar av det som ingen annan skulle göra. De är helt vanliga människor, som du och jag. Jag tvivlar på att det ställs liknande krav på någon annan yrkeskår.

Jag vet inte hur många regler ett barn kan komma ihåg att hålla sig till. Vad jag vet är att det inte är  så många. Och då pratar jag om helt ”friska” barn. Pratar vi om barn med till exempel ADHD, vilka finns i nästan alla klasser, är i princip alla regler oförståliga. Ska vi då kräva att det ska vara lika för alla, ställer vi krav på dessa barn som de omöjligt kan klara av.

Bild lånad från http://www.ff.se

Det skulle innebära att vissa barn vecka ut och vecka in skulle sitta på kvarsittning, som var en av de konsekvenser som föreslogs. De skulle dessutom aldrig förstå vad de gör för fel, och ”straffet” får aldrig den effekt som eftersträvas.

Lärare är individer med olika tolerans. Barn lär sig snabbt vad som gäller hos olika vuxna. Och det är ingen nackdel. Att lära sig att alla är olika är en bra lärdom för livet. Ska samma regler gälla hos alla vuxna i skolan, borde kravet vara detsamma på alla föräldrar. Något som jag inte tror att någon av er, ens i sin vildaste fantasi, tycker är rimligt.

Det jag till slut kände att jag inte kunde hålla tyst med var ansvaret som jag tycker att vi föräldrar har. Efter att ha lyssnat på diskussionen en stund kunde jag inte låta bli att göra min stämma hörd. Som vanligt pratar jag med bestämd något upphetsad röst och gärna med hela kroppen. Det här är inte bästa sättet att få folk att lyssna, det vet jag, men jag kan liksom inte behärska mig när jag brinner för något. Och det här är min hjärtefråga.

Jag pratar ofta om att vi vuxna måste ha respekt för barnen. Vad är det som säger att våra regler är de bästa? Att det är de som gör våra barn redo för livet. För det är väl ändå det som är vår uppgift? Respekt för barnen innebär att varje barn måste behandlas olika, utifrån dess behov och förståelse. Det är därför vi föräldrar har det största ansvaret för att våra barn ”uppför sig” i skolan. Det är vi som känner våra barn bäst och vet hur vi ska förmedla de grundvärderingar som måste ligga till grund för varje barns utveckling. Vi måste se till att de värderingarna ”sitter i kroppen”. Gör vi vårt jobb behövs inga regler.

Så klart kommer barnet att testa gränser och handla innan de tänker. Då får vi ta det igen, och igen, och igen. Att vara förälder är att lyssna, att diskutera, att vara mottaglig för barnets argument och att komma fram till lösningar som hjälper barnet att handskas med olika situationer.

Barn gör inte som vi säger – de gör som vi gör

Annonser

Ett svar

  1. Bra Lena! Jag är glad att du upphov din stämma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: