Låg, lägre, lägst

Så kom konsekvensen efter att ha dragit på lite väl hårt i uppförsbacken. Eller gjorde jag det…? Det är det som är, och kommer att vara, den ständiga frågan framöver känner jag. För en månad sen skrev jag inlägget ”Nu är det uppåt värre”. Jag befann mig för första gången på länge i en riktig topp. Vilket var fantastiskt ljuvligt. Just då kändes det som att det var värt varenda svacka att få uppleva när det bara flyger saker ur händerna och hjärnan går på högspinn.

Just nu är jag inte lika säker. Jag tänkte beskriva tillståndet som ”en urvriden disktrasa” men det känns för lindrigt. Det finns liksom ingen kraft alls i kroppen. Nu ska jag alltså lyssna på kroppen och gå i idé är uppmaningen. Det kan tyckas som en lätt uppgift. Men icke.

Fast jag vet att jag inte ska, så tycker jag hela tiden att jag borde gå och jobba. När klockan ringer på morgonen och jag inte tar mig ur sängen, så tänker jag att jag nog bara är ”lat”. Jag går och tittar på dammråttorna och stöket och tänker att jag ju i alla fall borde kunna städa lite, fast jag vet att jag aldrig ens skulle orka ta fram dammsugaren. Jag tänker att jag skulle passa på att skriva lite, nu när jag ändå bara går hemma och drar benen efter mig. Men ”skrivet” finns inte i fingrarna. Det är med stor vånda och besvär som jag får ur mig det här inlägget.

Ja men varför skriva alls då frågar vän av ordning. Helt enkelt för att jag vill se vad som kommer ut och kunna läsa det själv. För att känna skillnaden mellan de olika faserna. Det är ju det som är mitt jobb nu. Att lära mig hur jag fungerar genom att lyssna på kroppen. Det hade varit hur lätt som helst om jag bara hade fått ett annat studieobjekt än mig själv.

I inlägget jag länkar till i början har jag beskrivit de olika faserna i kurvigheten. Den fas jag kommer att gå in i nu när det här har ebbat ut är den så kallade ”Hög arg”. Eller som de säger i hissarna på sjukhuset ”På väg upp”. Och då är det bästa att alla illasinnade dumskallar håller sig undan för då ska vi göra upp!!

Ni ska få en låt idag också. En som passar bra till dagens något vemodiga tillstånd. Benjamin Francis Lefwich heter han och är helt ny för mig. En riktig liggapåfiltenochmysa låt. Det tänker jag nämligen göra till sommaren när han kommer till Peace & Love i Borlänge.

Nu när jag ska leta en bild till det här inlägget kommer jag ihåg att Ewa och jag vid några tillfällen kallat oss Trasan och Trasslet. Jag fnissar lite för mig själv och tycker att det är en rätt bra beskrivning 😉

Annonser

Ett svar

  1. Bästa Trasan! Liknelse med en urvriden diskatrasa är bra, man fattar liksom. Grå, hängig och med en sur, unken doft 🙂
    Dina faser är intressanta och igenkänningsbara,jag brukar använda mej av din beskrivnng och gillar helt klart bäst den hög arga. Kan väl inte vara bättre än att studera sej själv, det är ju riktigt på riktig. Trassliga kramar påre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: