Ring en vän

En fördel med att pendla snabbt mellan högt och lågt är att det ofta infaller en topp någon gång under månaden. Då betar jag av min ”att göra lista” i en rasande fart. När jag känner att det är läge använder jag mig av livlinan ring en vän. Denna vän får sedan sitta och lyssna på mina stön och suckar när jag tar mig igenom pappershögen. Tro nu inte för guds skull att jag avskedat min överförmyndare. Jag har några trevliga brev från Försäkringskassan som hon ska få ta tag i.

Jag brukar berätta om den här lösningen när jag besöker läkare och psykolog, och får alltid beröm för min listighet. En förutsättning för att man ska kunna lösa det på det här sättet är att man inte känner skam. För känslan av skam över att inte kunna ta hand om räkningar och brev från myndigheter själv är inte ovanlig. Att sedan måsta erkänna att vissa räkningar borde ha betalats för länge sen är inte heller trevligt. Att inte dessa vänner har värderingar mot detta dilemma utan kommer med massor av beröm när det är gjort är jag oerhört tacksam för. Det är väl kanske inte helt vanligt att någon klappar händerna för att man betalat räkningarna.

Foto taget av petit moi

Att ringa samtal är nästan ännu jobbigare. Det kan jag slingra mig ur i flera dagar, ja ibland till och med veckor. Min ringlista brukar vara ansenlig innan jag tar tag i den. Jag fattar ju hur himla dumt det här är. Ju längre listan blir desto mer ångestframkallande är det att ta tag i den. Ringdagarna måste jag verkligen vara på gott humör. Som tur är infinner sig dom dagarna oftare nu än tidigare. Det är svårt att ringa en vän samtidigt som jag ska ringa andra samtal. Någon lösning på det har jag inte hittat. Metoden är istället att skicka iväg ett meddelande innan jag börjar. Det kan lyda, idag ska jag ringa fyra samtal. Sedan meddelar jag efter varje samtal jag gjort och får jubel och applåder. Jag behöver väl inte berätta hur värdefullt det här är för mig.

Det här med skam är intressant. När jag fick min diagnos gick jag länge och kände att det stod psykiskt sjuk i pannan. Jag skämdes och tänkte att om någon får veta det här så blir de rädda för mig. Jag undvek därför i största möjliga mån att träffa andra än mina allra närmsta vänner. Sakta men säkert försvann den här känslan, mycket tack vara min psykolog som fick mig att förstå att det här var helt naturligt och fick mig att skratta åt eländet. Jag hade tillslut uppnått stadiet normalt onormal och kunde slänga skammen över axeln och gå vidare.

Så nu längtar jag nästan efter dom här stunderna. För vem gillar inte att få beröm. Så jag kommer nog att fortsätta ta hjälp även när jag klarar av det själv. Men säg inget…shhhhh

Annonser

3 svar

  1. 17 kramar och minst 4 till får du från mej. Jag tänker tillbaka lite nu och då på våran snackstund vid tyghämtningen…Bara positivt!
    Äh, du får ett par tre till. KRAM KRAM KRAM

    • KRAAAM!! Tänk så värdefullt ett snack på bron kan vara 🙂

      • jaaaaaaaaaaaa KRAAAAAAAAAAAM…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: