Natursköna

Efter fyra månader på nya hemorten återvände jag så till den gamla. Natursköna Ramsele. Jag var spänd och förväntansfull en hel vecka i förväg. När jag flyttade tog jag omvägen om Paris. Alltså lämnade jag Ramsele för semester och åkte sen direkt till Göteborg. Jag var inte här och tömde huset och låste dörren för sista gången. Jag var därför nyfiken på om det skulle kännas som att jag bara varit borta på en lång semester eller om känslan skulle vara att jag kom på besök.

Resan upp tog många timmar mer än beräknat då flera av vägarna var blockerade på grund av trafikolyckor. Vi fick därför köra omvägar för att komma förbi. Jag körde lite fel också ska väl erkännas. Det har ju på nåt sätt blivit mitt signum. När vi så sent på kvällen rullade in i Ramsele kändes det konstigt att inte svänga in till huset. Vi har lånat ett hus en bit utanför byn så det var bara att köra vidare.

När vi kommer fram och jag bär in väskor slår det mig hur tyst det är. Jag stannar upp ute på gården. Det är mycket snö, -14 grader kallt och helt tyst. Om det inte hade varit så mycket snö hade man kunnat höra en knappnål falla. Jag har många gånger hört turister säga att det är det som är det mest fantastiska med den här bygden. Jag har till och med hört historier om de som ringt upp sina släktingar och hållit upp telefonen för att de ska få lyssna till tystnaden. Jag har inte förstått den känslan förrän nu. Inomhus är det samma sak. Här finns ingen centralfläkt. Det enda som hörs är köksklockans tickande och knastret från brasan i kaminen. Så här långt känns det som att jag är på besök.

20130101-221803.jpg
Dagen efter åker jag ner till byn för att handla. Det är skönt att komma in i en butik där jag vet var allt finns. Jag möter folk som jag byter några ord med och allt känns precis som vanligt. Som om jag aldrig varit härifrån. Jag fortsätter att njuta av snön och att känna igen mig. Att heja på folk som jag möter i bilen. Det känns helt enkelt som om jag kommit hem.

-Du har alltid pratat om din by med sådan stolthet säger gode vännen när vi pratar. Det har jag aldrig tänkt på själv. Men det är nog så det är. I själ och hjärta kommer jag alltid att vara norrlänning och det är här mitt hjärta bor.

Jag längtar efter vår och sommar på västkusten. Jag längtar efter att få fortsätta utforska och upptäcka. Jag är nyfiken på vad som ska hända med jobb när det är så dags för det. Men det är hit jag kommer att återvända när jag behöver känna lugnet.

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: