Skammen

Idag gick jag för andra gången till kuratorn. Jag är fortfarande skeptisk men det kändes i alla fall bättre den här gången. Jag ger det några gånger till får jag se hur det känns då.

Jag har i månader nu dragit mig för att gå till arbetsförmedlingen. Idag skulle vi sätta fingret på varför det tar emot så. Det är inte för att jag inte vill jobba. Tvärtom. Jag känner mig redo och börjar vara less på att bara gå hemma. Alltså ställde vi oss frågan vad det sitter i.

Efter lite funderingar där jag fick hjälp på traven, kom vi fram till att det beror på skam. Här är det ingen som vet vem jag är och vad jag haft för kapacitet tidigare. Mina tidigare kontakter med arbetsförmedlingen har varit som arbetsgivare. Här är jag bara Lena, en psykiskt sjuk medelålders kvinna.

Jag har själv haft förutfattade meningar om psykiskt sjuka. Jag förstår nu att medias bild är snedvriden och för det mesta negativ. Jag känner inte igen mig i beskrivningarna, och det gör säkert inte de flesta andra sjuka heller. Jag är rädd för att en arbetsgivare ska se mig med samma ögon som jag tittat på andra psykiskt sjuka tidigare. Jag vill bli sedd för min kompetens och funderar på hur jag själv skulle förhålla mig om det var jag som skulle anställa. Skulle jag kunna se bakom diagnosen? Jag är inte säker på det.

Nu har jag fått i läxa att gå till arbetsförmedlingen. Det bra med det är att jag skulle skämmas ännu mer om jag kom till henne nästa gång och inte ha gjort det.

Annonser

Ett svar

  1. Kör hårt! Det fixar du. Det är ingen skam att vara mellan två jobb. :))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: