Lite svedd i kanten

I går gjorde jag en bragd och förvånade mig själv. Sinnesförvirringen började redan för ett par veckor sedan då jag anmälde mig till en workshop med tema att föreläsa. Eftersom jag tänker mig att jag ska bli föreläsare när jag blir stor, kändes det som en bra idé när jag anmälde mig. Det var också ett sätt att komma ut och träffa lite folk. Det blir inte så mycket av den varan nuförtiden.

Det var GeekGirl Meetup som arrangerade kvällen. Ännu en anledning att anmäla sig eftersom jag är en riktig tekniknörd. Jag har till exempel ett kärleksförhållande med min iPad. Ibland är jag dock otrogen och gör ett litet snedsprång med Apple TVn.

Som vanligt kröp sig nervositeten på några timmar innan. Jag försökte hitta på olika anledningar till att stanna hemma. Men just igår hade jag dålig fantasi. Det var alltså bara att packa sig iväg. Enligt programmet skulle det hela inledas av mingel. Det är en av mina sämsta grenar och brukar ofrånkomligt leda till ett ångestpåslag. Jag använde mig av ett gammalt trick och bestämde mig för att det här skulle bli väldans trevligt.

Väl inne i lokalen var stämningen varm och välkomnande. Nervositeten rann av mig på en gång. Precis som den brukar göra men jag glömt bort inför varje gång. En sak som är lite märklig med mig är att jag blir helt trygg när jag får ställa mig framför en publik och prata. Så har det inte alltid varit. Det är ett under att jag överlevde mitt första föräldramöte. Men 21 år i skolan gjorde mig härdad. Att hålla diverse föredrag när vi drev byrån gjorde att jag idag känner mig bekväm i rollen.

Till min glädje bestämde sig min grupp för att prata om hur det är att vara inflyttad i Göteborg. Det var bara att plocka fram en av mina spaningar.

För att göra ett bestående intryck gjorde jag en manöver där jag svedde håret rejält. Jag har ännu inte vågat undersöka skadans omfattning. För att uppnå effekten drog jag stolen bakåt och lutade mig över ett brinnande ljus. Jag antar att ni alla vet hur bränt hår luktar. Inte gott. Den här lukten lägrade sig över hela lokalen. Jag hade inte kunnat önska mig större hjälp än när en brandbil med sirenerna på körde förbi utanför. Jag såg några som sniffade nervöst och tittade ut genom fönstret för att se om bilen skulle stanna utanför huset. Jag satt och såg oskyldig ut.

När jag åkte hem var jag full av energi och styrka. Jag bestämde mig för att bevara den känslan till det står mingel på programmet nästa gång.

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: