Lenas utbrändhetsskola – Del 2

Vad har jag fått för hjälp?

Ingen alls det första året skulle jag vilja påstå. Jag tog själv kontakt med en kurator som jag började gå hos våren 2010. Hon försökte ge mig strategier för hur jag skulle kunna fungera i jobb och vardag samt undvika mina knasbeteenden. Fast jag själv hade tagit kontakten och fast jag förstod att jag behövde hjälpen så manipulerade jag henne. Jag ville så gärna vara duktig. Varje gång jag kom dit berättade jag om alla framsteg jag gjort och hur mycket bättre jag mådde. Jag fick beröm och bekräftelse och gick därifrån nöjd och med en tillfällig påfyllnad av energi. Det gick så klart snabbt över. Efter några månader avslutade vi kontakten. Vi kände båda två att vi inte kunde komma längre.

Första gången jag tog kontakt med en läkare angående det här var i början av sommaren 2010. Han ställde ganska snabbt diagnosen stressrelaterad utmattningsdepression och ville att jag skulle börja äta antidepressiv medicin. Det tyckte jag var en urdum idé varför jag aldrig hämtade ut dom från Apoteket. I stället hittade jag på en egen behandling. Ett särdrag som bipolära ofta har är kreativitet. Jag är kreativ inom många områden, som ni förstår även inom det medicinska. Min metod gick ut på att jag skulle tänka bort alla tankar som snurrade runt i mitt huvud. Hur svårt kunde det vara? Detta skulle enligt min egen rekommendation ske under skogspromenader. För att inte distraheras av omgivningen gick jag exakt samma sträcka varje dag. Nu skulle detta minsann botas både snabbt och effektivt.

Trots min fiffiga lösning fortsatte tankarna att snurra. Det kändes som att de åkte karusell i hjärnan och jag sträckte med jämna mellanrum upp en hand, drog ner en som för tillfället kom förbi, tittade på den och släppte tillbaka den igen. Antingen förstod jag inte vad det var eller så var den halv. Nu var det dags att inse att jag inte skulle klara det här själv utan behövde hjälp av en mer kompetent person. Jag hade provat min metod i cirka sex veckor och det hade snarare blivit sämre än bättre. Vi har nu kommit fram till hösten 2010. Från de första symptomen till nu hade det tagit bra precis ett år.

Det var bara att bita i det sura äpplet och gå till läkaren igen med svansen mellan benen. Jag blev sjukskriven och började äta medicin.  Efter ett år var jag inte nämnvärt bättre. Jag gick regelbundet och fick min sjukskrivning förlängd och receptet förnyat. Jag bad varje gång om att få någon annan hjälp. Jag bad om att få träffa en psykolog. Jag bad om att få gå en stresshanteringskurs. Jag bad om att få hjälp med bland annat kontakten med Försäkringskassan som inte alls fungerade. Jag fick nej på alla frågor. Jo… den sista fick jag faktiskt hjälp med. Jag fick träffa kommunens stödperson i sådana här frågor… en gång… sen gick hon på barnledighet.

I stället för att få den här hjälpen kom min läkare på en strålande idé. Jag skulle starta ett nytt företag! På min försynta fråga om han inte tyckte att jag borde ha en affärsidé först och i brist på det åtminstone kunna öppna posten själv, fick jag till svar… men du är ju så kreativ…

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: