Lenas utbrändhetsskola – Del 4

Vissa av oss är mer sårbara än andra för att bli utbrända. Jag är mer sårbar på grund av min bipolaritet. Men när vi väl kommer in i spiralen följer vi alla samma mönster. Oavsett vilken sårbarhet vi har. Jag har förstått att jag är ett skolboksexempel 1A. Jag har tagit mig igenom alla steg som flera forskare har kommit fram till. Jag kommer att följa den nu och berätta om hur de olika faserna gav sig uttryck för mig.

Behov av att hävda sig
Ni känner alla till uttrycket Duktig Flicka. Jag var en sån. Jag hade hela tiden behov av att prestera. Att visa att jag kunde. Jag sökte bekräftelse genom det jag gjorde och inte den jag var. Jag engagerade mig i ALLT. Mina elever, mina barn, föreningar osv. osv. När jag fick beröm mådde jag bra. Det här är självklart. Vi vill alla få beröm. Skillnaden idag är att om någon säger; Du får folk att må bra, Du kan inspirera, Du har ett stort hjärta, så kan jag ta det som beröm. Det kunde jag inte då. För det var inget jag presterat.

Intensivare engagemang
När jag sa upp mig från mitt lärarjobb och startade en reklambyrå hade jag ingen formell utbildning och det oroade mig. Jag sa ofta att om jag bara hade haft ett diplom på väggen så hade jag kunnat känna en större trygghet gentemot våra kunder. Jag var alltså, enligt mitt sätt att se på det, tvungen att prestera lite mer än andra för att uppväga min brist på utbildning. Jag tror ni ser redan nu att de två första punkterna inte är någon bra kombination.

Samtidigt som jag jobbade och la ner min själ i att vara duktig så hade jag flera styrelseuppdrag som jag också engagerade mig i lite i överkant. Jag var bland annat ordförande i en styrelse för ett EU-projekt. Jag tänker inte gå närmare in på vad det var, men när vi skulle anställa en verksamhetsledare och det drog ut på tiden för att den personen fick ett annat jobb, så föreslog jag att jag skulle ta det uppdraget. Jag var väl insatt i uppgiften eftersom jag suttit i styrelsen under hela uppbyggnadsskedet och vi skulle inte förlora någon tid på att introducera någon ny. Att det här innebar 40-50% ytterligare jobb utöver mitt heltidsjobb i firman var inget som bekymrade mig. Nu hade jag helt tappat uppfattningen för hur mycket jag kunde klara av.

Jagad av alla krav och måsten
Nu börjar vi närma oss årsskiftet 2009-2010. Vi hade fullt upp i företaget. Jag har fått igång flera lokala projekt… som alltså var uppgiften i den anställningen jag hade i EU-projektet. Hade jag varit i balans hade det här gett en enorm boost. Jag skulle ha sett att mitt jobb gjorde skillnad och känt mig glad och stolt över det.

I stället började snaran dras åt. Spiralen jag pratat om blir mindre och mindre ju längre ner du kommer, och det går fortare och fortare… Jag får hjärtklappning och ångestpåslag när telefonen ringer. Jag bävar för att öppna mailkorgen på morgonen. Jag blir irriterad när kunder och projektledare ber om min hjälp eller vill ha min åsikt i frågor.

Det här var det tre första stegen på listan som innehåller tio stycken. Jag ser det som sagt som en spiral som snurrar fortare och fortare. De sista stegen avverkade jag i ett rasande tempo. Jag var ordentlig och hoppade inte över ett enda ett.

För att förstå saker målar jag upp en bild. Spiralen är väldigt tydlig för mig. När jag nådde botten droppade jag ut och hamnade i ett ingenmansland. Vägen upp ser jag som en stege där jag tar ett steg i taget. Den här bilden passar säkert inte alla. Några har en helt annan bild, andra behöver ingen bild för att förstå.

Jag lovar att ni ska få de följande stegen redan i morgon.

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: