Lenas utbrändhetsskola – Del 5

Nu får ni de nästa tre stegen. Här någonstans tappade jag greppet och det var för mig omöjligt att stoppa. Här fanns det bara en väg och det var längre och längre ner i spiralen. Jag såg fortfarande inte vart det barkade iväg. Jag slog fortfarande ifrån mig när någon försökte påpeka att mitt beteende inte var normalt.

Konflikter och behov avfärdad
Nu börjar jag slira för att undvika konflikter. I stället för att säga ifrån går jag med på allt. Jag svär och beklagar mig… men tyst för mig själv. Utåt är jag glad och positiv. Inget är omöjligt. Jag uppfyller alla andras behov men tycker inte att jag har några egna. I stället för att be om hjälp när det blir för mycket säger jag… jag fixar. Allt för att slippa en eventuell diskussion och konflikt.

De egna behoven har åsidosatt
Jag lurar mig själv till att tycka att mina egna behov kan tillfredsställas genom en rad må bra aktiviteter. Det här är inte fel vill jag understryka. Vi behöver alla vår dos av må bra. Men istället för att lyssna på vad kroppen ville ha bestämde min hjärna vad som var bra för mig. Det kunde vara massage, ansiktsbehandlingar, healing, you name it. Bra och härliga saker men inte när man klämmer in dom i ett redan fullspäckat schema utan att välja bort något annat. Hade jag lyssnat på kroppen hade den sagt att det jag behövde var att vara ensam, ha tyst runt omkring mig och inte ha några tider att passa.

(Det här beskrev jag utförligare i del 3)

Bristande engagemang
Jag var en person som engagerade mig i det mesta som hade med utvecklingen i den byggd jag bodde i. Det kunde vara allt från att sitta i flertalet styrelser till att dokumentera olika aktiviteter i ord och bild för att sedan publicera det på byns hemsida. Jag var en välkänd person som syntes var helst det hände nåt.

När jag hade kommit så här långt på min resa tappade jag allt intresse. Jag irriterade mig på folk när de bad mig göra reportage, det kändes meningslöst att försöka påverka genom styrelsearbete och jag började tycka att det var mer och mer meningslöst att bygden utvecklades överhuvud taget.

Jag tror att ni som känner mig kan skriva under på det här. De två senaste punkterna är också ett uttryck för min bipolaritet. Att dra igång saker under hypomana perioder som jag sen inte förmådde slutföra när jag blev nedstämd, och känslan av otillräcklighet blev större. Det här tror jag kan inträffa även för den som inte har någon diagnos som kan förklara beteendet. Många drar helt enkelt på ändå under vissa perioden när allt känns lätt och roligt.

En sak som jag fått berättat för mig flera gånger är att bara för att det känns roligt betyder inte det att det inte kan bli för mycket. Det viktiga är att när energin tillfälligt är lägre kunna acceptera det och inte känna sig missnöjd över att inte hinna allt. Det är naturligt och inget att stressa upp sig över. Vi behöver perioder med lägre tempo och ska bejaka det. Känna oss duktiga för att vi kan lyssna på kroppen som säger… ta det lugnt nu ett tag, det är du värd.

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: