Archive for the ‘Livet’ Category

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
30 januari 2014

Jag tror jag använt den rubriken förut här på bloggen. Det var i så fall så länge sen, så det har ni glömt. Jag tänker varje dag…nu är det bara det här kvar så är det ordning och reda sen. Så blir det så klart inte. Det tar stopp när det kommer till förvaring. Jag har kastat, sålt och skänkt bort saker inför varje flytt. Lik förbaskat har jag för mycket. I alla fall mer än vad som ryms i de skåp och garderober som finns. Helgerna går åt till loppisrundor och andra inköp. Varje gång med sikte på att hitta smarta förvaringslösningar. 

IMG_20140125_143139

Ingen flytt utan ett besök på denna inrättning. Kommentarer överflödiga.

sillvik

Under helgens loppisrunda blev det en liten extra runda. Jag tycker om att se nya områden. Jag får lite mer grepp om staden på så sätt. Det är ytterområden som jag inte har koll på än. Fortfarande dyker känslan upp av att jag bara är här och hälsar på. I Sillvik känner jag i alla fall igen mig. Där bodde vi de första veckorna när vi kom hit, i väntan på lägenheten. Då var det fortfarande sommar och vi badade varje dag. Nu kände jag mig inte så badsugen. Jag minns när Leo och jag låg i vattnet den första september och skrattade åt att Klara samma morgon meddelat att hon plockat fram täckjackan. Sen fick vi så vi teg. En regnig höst, kall vinter och sen vår fick vi på det. 

Den här hösten kom det ovanligt lite regn. Eller…vad vet jag om det. Lite mot för förra hösten i alla fall. Snön har kommit med nån ordning först nu. Temperaturen balanserar kring nollstrecket, så det snöar ena dagen och töar nästa. 

kenzo-i-snö

En fördel med att det är så lite snö är att det fortfarande går att promenera i ”vår lilla skog”. 

färg
Ett framsteg är i alla fall att färger och penslar fått en egen liten vagn. Staffliet är också uppställt, så nu gäller det bara att få fram en duk också.  

Ett annat framsteg som jag är jäkligt stolt över är att jag slutat röka. Och nu menar jag sluta, och inte ett uppehåll. Två månader är det snart. Ett litet återfall har jag tagit. Det var en kväll då jag var så arg att valet var att slå ihjäl någon eller ta en rök. Jag valde det senare och gick med bestämda steg ner till närbutiken. Tre på raken blev det och sen mådde jag förfärligt illa. Paketet stoppade jag undan i en låda. Förra fredagen då jag var ute och åt middag med en vän tog jag med det. Jag övertalade mig själv att…en eller två är ju inte så farligt nu när jag ändå har ett paket. Men vips så blev två till hur många som helst. Så när jag kom hem slängde jag det som var kvar och konstaterade att jag inte alla kan kontrollera rökandet.

kvinna

För att dämpa suget när det kommer äter jag. Helst så onyttigt som möjligt. På grund av det har några klädsamma kilon lagt sig som ett mjukt lager runt min lekamen. Nåja…bättre det. Och dom vet jag ju hur jag ska bli av med när den tiden kommer.

I dag har jag ledigt från pusslandet med att få alla pinaler på plats. Det blev en akrobatisk övning i går som avslutades med en kraschlandning i golvet. Kenzo bestämde sig för att ställa sig mitt framför mina fötter precis när jag reste mig från stolen och började gå mot köket. En liten flygtur senare landade jag bland förvaringslådorna som håller på att få sitt innehåll innan de ska in i bokhyllan. En har antagit en något annorlunda form…

Knät, som märkligt nog är fullt brukbart idag, fick ta den största smällen. En axel och handled lider däremot av sviterna. Ryggen, som inte är bra i vanliga fall heller, fick sig såklart en törn som känns ordentligt idag. 

I stället för att jobba handgripligen går jag runt och gör arbetet mentalt. Lite småstök och gardiner i vardagsrummet så är det ordning och reda sen…

PS…Det här med gardiner har jag gjort en vetenskaplig studie på som ni kanske minns. Jag förstår att några hajar till nu när jag säger att jag ska ha gardiner i vardagsrummet. Det kommer att få sin förklaring så småningom på en blogg nära er…DS

Annonser

Hur ska man kunna välja?
27 januari 2013

Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle vara ointressant på arbetsmarknaden. Den enda gången jag varit arbetslös var två månader då jag som 20-åring var helt nyinflyttad till min lilla norrlandsby. Sen dess har jobben stått som spön i backen. Oftast lite för många på en gång.

Häromdagen träffade jag en för mig tidigare obekant kvinna. Vi pratade en stund och jag berättade att jag skulle börja söka jobb nu. Hon klappade mig i ryggen och sa…medelålders och dessutom kvinna…Grattis! Så hade jag inte tänkt tidigare. Jag smakade på det en stund. Och bestämde mig sen för att lägga det år sidan.

Jag har massor av både livs- och arbetserfarenhet inom en rad olika områden. Jag har gjort ifrån mig barnafödandet. Jag är inte karriärsugen utan kommer förmodligen att stanna på samma arbetsplats länge.

Så klart jag får jobb! Det svåra blir att välja bland alla jag blir erbjuden 😉

Tvättstugan
10 januari 2013

Idag har jag tvättstugan. De senaste 30 åren har jag haft tvättmaskin i min bostad. Det har jag nu också men den ska bara användas i nödfall eftersom  det egentligen inte är tillåtet i de här lägenheterna. Så detta med tvättstuga är något som jag är ovan vid och jag inser att det är en viss inlärningsperiod innan jag vant mig.

Jag brukar se till att jag bara har en sak inbokad varje dag. Annars blir stressnivån för hög. Idag har jag två eftersom jag har ett nannyuppdrag på eftermiddagen. Nu är det så mysigt att jag inte räknar det som en aktivitet förutom att jag måste passa tiden. Det är ett stressmomenet mest för att jag alltid gör allt i sista sekunden. Det gäller att gå hemifrån i tid för att hinna med bussen.

Nu var det bra att ”någon annan” bokade tvättstugan idag. Tvättkorgen var helt överfull och garderoberna började gapa tomma. Att tvätta i tvättstugan innebär att mycket tvätt kan processas på kort tid. Men det innebär också ett rännande i trapporna och passande av tid. Aldrig går en timme så fort som mellan maskinbytena. Jag hinner knappt komma upp i lägenheten så är det dags att springa ner igen.

När jag var liten hade vi ingen tvättstuga i huset där vi bodde utan fick gå till en i höghusområdet där dom läskiga barnen bodde. Det här var som ett litet äventyr. Mamma och tant Stina tog med sig fika och så tillbringade vi hela dagen där. De tvättade, fikade och pratade under tiden som maskinerna gick. Sen var det dags för centrifufugering i den spännande centrifugen och mangling i den farliga mangeln som jag fick hålla mig långt ifrån. Kanske sitter det där med farligheten fortfarande i för jag manglar inga lakan. Innan mangeln gjorde sitt jobb skulle lakanen vikas. Det gjorde mamma och tant Stina tillsammans. Jag satt på golvet under för det var så mysigt när håret fladdrade. Ni fattar att jag inte var så krävande på underhållning på den tiden.

De här lapparna som brukar uppmana till att ta bort luddet ur torktumlaren med avslutning Din mamma jobbar inte här, finns inte i vår tvättstuga. Här har vi nämligen en mamma som gör det. Jag.

Min blommiga låda
21 november 2012

Att förstå och placera in saker i rätt fack jobbar jag jämt med. Under mitt första år som sjukskriven placerade jag in allt i utbrändhetsfacken. Det jag inte förstod analyserade jag och stoppade in i lämpligt fack. Det gjorde att jag kunde acceptera och lägga åt sidan. Lite som när man sorterar ett rörigt skåp och finner bestämda platser för sakerna. Tillfredsställelesen efter ett sånt projekt brukar kunna vara djupt tillfredställande.

Men hur mycket jag än sorterade in i fack så kändes det aldrig riktigt bra. Den nöjda känslan infann sig inte. Jag rev ut, gjorde nya fack och försökte igen. Med samma resultat. Sen kom diagnosen och jag förstod att jag inte haft rätt namn på facken. Då började jobbet om. Lite bättre ordning blev det nu, men det fanns fortfarande saker som inte passade i ett fack eller som jag ville lägga i flera. Det blev liksom en sån där ratlåda med diverse obskyra föremål som man inte har en aning om var man ska ha men ändå inte kan slänga.

Det ligger så klart nära till hands att jämföra detta med pågående flytt. Det dyker hela tiden upp saker som inte passar nånstans men som jag ändå inte kan göra mig av med. Dessa hamnar i en låda som jag vet snabbt kommer att bli full. Fördelen med att bara ha plats för en liten låda för dessa saker ger fördelen att den måste rensas med jämna mellanrum. I huset hade jag ett helt rum. Frågor på det?

Den senaste tiden har jag börjat läsa mer om bipolaritet. Jag har inte riktigt vågat det förut. Men nu tycker jag att det är spännande. Jag får hjälp med att sätta nya etiketter på mina fack. Lik förbaskat blir det känslor och beteenden över som inte passar någonstans.

Nu kan det tyckas vara en hopplös uppgift att placera allt på rätt ställe. Jag ser framför mig hur ni suckande undrar hur jag ska lyckas ro iland det jobbet. Många av er har inget behov av att sortera andra är nöjda med om bara det är en viss ordning. Vi är alla olika. För mig har det varit viktigt.

I en av texterna jag läste häromdagen nämndes att det är svårt att veta vad som beror på sjukdom och vad som är personlighet. Det här gick jag och funderade på ett tag och insåg att jag måste plocka fram ett personlighetsfack också. Jag påminde mig om att psykologen ofta kallade mig för en blommig person med en sårbar personlighet. Det här blev alltså en blommig lite skör låda där det inte går att slänga ner saker hur som helst. Ni anar inte hur trevligt det är att lägga ner saker i den här lådan. För första gången på länge hittar jag små fina saker som jag försiktigt lägger ner i lådan. Och plötsligt blir inte de andra facken lika viktiga. Dom är faktiskt ganska tråkiga och oviktiga.

 

På jakt efter minnen
07 november 2012

De senaste dagarna har mina förmiddagspromenader tagits i okänt territorium. I vanliga fall brukar jag leta mig till något av de skogsområden som ligger i närheten. Nu är inte detta skogar i dess egentliga bemärkelse, då de är relativt små och har asfalterade gångstigar. Jag kan inte låta bli att tänka på Norrlands oasfalterade vägar då jag traskar omkring på mina upptäcktsfärder.

Anledningen till de annorlunda promenaderna har varit att jag haft ett speciellt mål i sikte. Problemet var bara att jag inte visste var målet låg. Det började på Alla helgons dag, eller om det var allhelgonadagen, jag lär mig aldrig skilja på dom. Hur som helst. Det skulle tändas ljus. Jag stegade iväg till närmsta kyrkogård. I min värld har alla kyrkogårdar en minneslund. Men icke denna. Jag fick leta upp en undanskymd plats och smygtända mina två ljus.

Eftersom ljuständarårstiden inletts beslutade jag mig för att fortsätta letandet. Jag ställde kosan mot nästa kyrkogård i närheten. Men inte heller här fanns någon minneslund. Jag bestämde mig för att utforska omgivningarna lite närmare när jag ändå var där. På vägen mötte jag en man som såg ut som han kände till området. Jag stannade och frågade om han visste var det fanns någon minneslund. Det visste han inte men hans kunskaper inom andra områden var gedigna. Han utsatte mig för ett historiskt förhör, där jag var tvungen att erkänna mina brister i både den franska och ryska revolutionen. Att jag inte kände till Göteborgs historia kunde jag överse med. Det var spännande att höra honom berätta och vi blev stående en god stund. Samtalet gled så småningom in på vad som är viktigt i livet och hur vi tar vara på det. Jag vandrade vidare med glädjen över att ha upplevt ännu ett viktigt möte.

I dag var det nya friska tag som gällde och stegen riktades mot den tredje kyrkogården i närheten. Det här visade sig inte direkt vara en liten kyrkogård. Att det är bilvägar genom den kanske ger en hint om storleken. Naturligtvis promenerade jag runt hela och var tvungen att fråga en mötande kvinna innan jag hittade den.

Inte är den lika vacker som den i Berg vid Storsjöns strand där mamma och pappa ligger, men den får duga för ljuständning och en stunds minnen.

Som bonus passerar jag Lejonet och Björnen på vägen och ett par burkar glass fick följa med hem. Jag misstänker att det kommer att bli många promenader till minneslunden framöver.

Betygsdebatten
30 oktober 2012

Skolfrågor fortsätter att intressera mig trots att det var länge sen jag jobbade i skolan. En orsak är dotterns förskollärarstudier som gör att jag håller mig uppdaterad. Idag följde jag Aftonbladet debatts livechatt med Jan Björklund och Lärarförbundets representant Bo Jansson. Frågan som diskuterades var förslaget om betyg från åk 4.

Eftersom jag förespråkar en betygsfri skola känns det här så uppåt väggarna att jag går igång på alla cylindrar. Nu kom inte mina frågor med vilket tyder på att många är engagerade i frågan och tiden var för kort för att alla frågor skulle komma med. Jag fick i alla fall ett svar på Twitter från Folkpartiet, som bara förstärker min teori om att Folkpartiet inte har en aning om hur skolan och elever fungerar. Eller hur ska man tolka det här svaret?

@folkpartiet: @kvistlena Vi vill ha betyg för barnens skull så att deras behov upptäcks i tid och de kan få den hjälp de behöver. @ABDebatt

Mig veterligen sätts betyg fortfarande i slutet av terminen. Hur kan man då upptäcka barnens behov i tid? Hur kan man tro att ett lågt betyg ger mer motivation? Min erfarenhet efter 14 år som lärare är precis tvärtom. Att ge positiv respons är mycket mer verkningsfullt. Det går att plocka fram något positivt hos alla som kan boostas. Beröm ökar motivationen.

Om vi omsätter teorin till oss vuxna. Hur många av oss skulle känna oss motiverade på arbetet om vi hela tiden får veta att vårt arbete inte duger? Jag tror att de flesta av oss skulle byta jobb i ett sånt läge, vilket inte eleverna har en chans till. De måste fortsätta i skolan och får hela tiden bekräftelse på att de inte duger.

Mer läxor och studier på sommarlovet skall tydligen vara ett sätt att komma tillrätta med elevernas låga kunskapsnivån. Visst skulle vi vuxna bli peppade av att varje dag ta med jobb hem och sen jobba lite på semestern också? De som räcker upp handen och säger ja på frågan är i minoritet vågar jag påstå.

Jag tjatar ofta om att vuxna i skolan glömmer bort att det är eleverna som ska visas respekt och inte tvärtom. För mig innebär det bland annat att den kunskap som eleverna skaffar sig i livet utanför skolan är minst lika viktig, kanske till och med mer, än det som skolan bestämt är den nödvändiga. Om vi ser över kunskapskraven är det verkligen de som ger den bästa förutsättningen för att klara sig i dagens samhälle?

Att betygen sjunkit de senaste åren och slutsatsen att kunskapsnivån därmed inte är tillräcklig kanske är ett bevis på att det som lärs ut i skolan inte är relevant i dagens samhälle. Hur många av oss tycker att det vi lärde oss i skolan är det som gör mest nytta i arbetslivet?

Hejsan hoppsan
23 oktober 2012

Idag har jag en lång ”att göra lista”. Saker som måste göras som jag skjutit upp länge. Som vanligt försöker jag slingra mig. Just nu genom att skriva ett blogginlägg istället. Det jag ska skriva om idag känns viktigare. När ni läst det här är det meningen att ni ska sätta lite press på mig så att jag inte kommer undan. Jag håller nämligen på att sluta röka.

Efter tio års uppehåll började jag nämligen röka igen för två år sen. Det kan vara det dummaste jag gjort i hela mitt vuxna liv. Jag har lärt mig att det kallas självmedicinering och inte alls är ovanligt. Men lika dumt för det. Ännu dummare är det att jag rökt mer nu är vad jag någonsin gjort tidigare.

Att jag ska sluta har jag tänkt många gånger. Att det inte är nyttigt är ingen nyhet. Dessutom vet jag att jag skulle må så mycket bättre och bli piggare av att sluta. Jag har haft en plan länge för hur det ska gå till. När en vän häromsistens kom med samma idé insåg jag att det här var vägen att gå.

Planen är att minska två cigaretter varje dag till jag är nere på noll. Långsam avvänjning med andra ord. Jag valde själv att inte ”fuska” med att ta till andra nikotinkällor. Eftersom jag rökte cirka 20 cigaretter om dagen började jag med att minska till 18. Första dagarna var inga problem. Jag fick till och med cigaretter kvar dagen 16 och 14. Vid 12 började det krias till sig och det krävdes en enorm viljeansträngning.

Igår var dagen 10. Den var inte kul. Jag hade bestämt mig för att betala räkningar och processa andra papper som ligger på hög. Som vanligt kommer ångesten som ett brev på posten och det gick många cigaretter under kort tid, vilket gjorde att när kvällen kom gapade paketet oroväckande tomt. Jag försökte med att sova bort en stund, dricka litervis te och ät några bitar choklad. Till slut fick jag med skammens rodnad på kinderna ge upp och smyga ner två till i paketet.

20121023-125718.jpg

Planen ändrades då raskt till att hädanefter minska en varje dag. Något som känns överkomligt. Idag är alltså dagen 9. Tricket är att dra ut på den första så länge som möjligt och sen hålla sig aktiv ung dagen. Har jag då lämpligt antal kvar när kvällen kommer vet jag att jag kommer att lyckas. En skön känsla.

Fortsätter jag att hålla mig till planen kommer jag att vara rökfri den 1 november. De sista dagarna kommer jag att vara odräglig. Att sonen åker till Stockholm då känns som ett bra drag. Då slipper han en mor som klättrar på väggarna och är allmänt sur.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag inte tog tag i mina papper igår. Så idag är det bara att bita i det sura äpplet och göra det utan extra cigaretter.

Snuvad på konfekten
25 september 2012

Dagens erkännande. Jag har undanhållit er bilder från Paris. Ni som följer mig på Instagram har fått se några, men inte alls många i förhållande till hur många som fanns i kameran när jag kom hem.

Hur löser jag det här då på bästa sätt. Jo jag klämmer in ett antal bilder i morgondagens inlägg och lägger några på min fotoblogg som ingen vet att jag har. Med ojämna mellanrum kommer det upp en bild där. För det mesta går det lång tid mellan varje. Nu finns några upplagda och kommer att publiceras några dagar framöver. Sen får vi se när andan faller på nästa gång. Länken har ni här.

Bild tagen av Thomas Nyberg

Vid ett samtal med en vän härom dagen berättade jag att jag skulle åka ner på stan och köpa mig ett staffli. Det har börjat rycka i målartarmen igen. Nu stod regnet som spön i backen den här dagen, och jag beslutade mig för att inte ta den extra promenad som det krävdes för att ta sig till butiken.

När han nästa dag frågade hur det nya staffliet var och jag svarade att det blev inget av det inköpet, blev han helt stum. När han återfick målföret förklarade han att han var mycket imponerad över hur jag bara kunde strunta i ett mål jag haft och vara så avslappnad med beslutet.

Jag insåg då att det här är en kunskap jag erövrat under de senaste två åren. Tidigare hade jag gått genom regn och rusk för att genomföra det jag föresatt mig. Nu har jag upptäckt att jorden fortsätter snurra och ingen dör fast jag hoppar över saker och ting. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det viktigaste man kan lära sig är att lyssna på kroppen och rätta sig efter det.

I onsdags avbokade jag till exempel min tid hos min PT på gymmet. Jäkligt dumt med tanke på att det är när jag är låg som jag som mest behöver träningen. Men det gick bara inte att ta sig iväg utan att drabbas av ångest. Så det blev en stund i kuvösen i stället.

Rastlös
20 april 2012

Att vara rastlös och inte orka göra något är det värsta tillståndet. Det känns som att kroppen springer fast jag sitter still. Tidigare har jag alltid förknippat det med stress. Men stressad är det minsta jag är nu.

Numer har jag en mycket avslappnad inställning till alla ”måsten”. En positiv effekt av att ha varit utbränd i snart två år. TVÅ år!! Det är lång tid. Prognosen är dessutom att det kommer att ta några år till innan jag är på banan igen. Därför gäller det att ta vara på det goda som ändå finns i mitt liv och lära mig så mycket som möjligt om mig själv under tiden.

Att lyssna på kroppen är en sån erfarenhet som jag lärt mig. Vilket jag aldrig gjort tidigare, utan bara rusat på. Jag vet många som ägnar sig åt det här ”ruset” eftersom det är så mycket som man SKA göra. Det behöver man inte alls! Man får göra det man själv vill. Ta alla chanser som kommer i ens väg.

Jag är heltidssjukskriven igen och det är bra för då slipper jag ha dåligt samvete varje dag jag inte tar mig iväg på jobbet. Det som känns mindre bra är att jag fått en kompletterande medicin. Jag hatar verkligen mediciner! Att biverkningarna dessutom är desamma som den ska bota gör mig förvirrad. En vän levererade igår en klok tanke när hon sa att de som får de här biverkningarna måste vara de som inte svarar på medicineringen. Då kändes det lite bättre.

Efter två dagara konstant illamående känns det bättre idag. Nu väntar jag bara på att medicinen ska kicka igång mig som det är tänkt. Det är så mycket jag ”måste” göra 😉

Mitt liv just nu
02 april 2012

Jag hatar när jag inte tar mig upp på morgonen
Jag hatar att sonen måste fixa allt själv på morgonen
Jag hatar när jag inte kan jobba för att ångesten håller mig i sitt grepp
Jag hatar att tårarna rinner för minsta lilla
Jag hatar att jag blir rädd när jag inser att det kommer att ta lång tid innan jag är tillbaka
Jag hatar att jag aldrig kommer att bli densamma igen
Jag hatar att jag inte såg och begrep
Jag hatar när frukostäggen blir löskokta

Jag älskar när kära vänninan kommer på spontanbesök
Jag älskar när solen skiner och inger hopp om vår
Jag älskar att det snart är påsk och jag får ha alla barnen hemma
Jag älskar att P&L närmar sig för varje dag
Jag älskar att jag kan se genom dimman och tänka framåt
Jag älskar att jag kan lyssna på kroppen och rätta mig efter det