Jul i Vallen
22 december 2013

Det är bara ett och ett halvt år sedan jag flyttade till Göteborg. Då hade jag bott 33 år i Ramsele varav 8 år i Vallen. Ändå är det som om det vore en helt ny upplevelse att vara här nu. Jag måste ha blivit storstadsskadad på väldigt kort tid.

Det började redan i går när vi började närma oss och det blev mer och mer snö. Att döma av min förtjusning skulle man kunna tro att jag aldrig sett snö förut. Till mitt försvar måste jag få säga att nån särskild julstämning blir det inte när det spöregnar, gräsmattorna är gröna och det är 7 grader varmt. Det var det vi 12 timmar tidigare lämnade bakom oss.

Jul13-collage

Att komma fram till ett varmt julpyntat hus är en riktig lyx. När dessutom sängarna är bäddade och det finns en massa godsaker här och där gör inte det hela sämre. Det var sent och jag var trött, men innan jag la mig var jag tvungen att sätta mig och läsa RamseleBladet. Det lokala åkeriet har bytt logga, men för övrigt verkar det mesta vara sig likt.

I morse vid frukosten gjorde vi som vanligt och tittade ut genom fönstret så fort det körde förbi en bil. Det kändes konstigt att inte veta vem som kom förbi i traktorn. Kenzo visste inte riktigt hur han skulle bära sig åt när han blev utsläppt på gården för att morgonkissa. Det tog en stund innan han fattade att han inte satt fast i koppel.

Jag fortsatte med mina storstadsfasoner och kommenterade hur fantastiskt det var att Kenzo kunde springa lös i skogen, tycka att det känns märkligt att faktiskt veta vem som bor i husen och förundras över att det är så tyst och lugnt. Allt som varit självklarheter förut.

vallsjön

Att det är nåt särskilt med Vallsjön visste jag redan när jag bodde här. Det finns en energi här som jag inte känt någon annan stans. Det har jag hört många säga, så det är inget hittepå. Idag blev det såklart ännu mer påtagligt. Historien om tysken som ringde sin fru för att hon skulle få höra hur tyst det var, hade kunnat vara jag. Jag hade glömt hur tyst det är när det är tyst.

kenzo

Kenzo hittade raskt sin favoritplats hos farmor där han kan sitta och spana. Det är svårt för honom att hålla koll från sjunde våningen. Det är alltid lika spännande att höra vad som hänt i byn sen sist. Vi gick igenom gård för gård. Det roligaste är att det fötts en liten flicka i byn. Det är sisådär 12 år sen det föddes någon i byn senast.

vallen

Det var inte direkt rusningstrafik när vi promenerade hem igen. Det är så lugnande att vara här att till och med jag, som är inne i en speedad period, har legat still på soffan och läst en bok idag.

I morgon blir det en tur till Sollefteå för hämtning av dottern som vi ska få rå om över jul. Det kommer att berättas många historier om när hon som liten bodde här bland hästar, får och ankor.

Annonser

Jag en julmarodör
29 november 2010

Jag brukar kalla mig själv för julmarödör. Nu är kanske inte det helt rätt ord. Men det jag menar är att jag lätt kan ta bort infunnen justämning i familjen med min stress och noja inför julen. Helst skulle de nog vilja skicka bort mig månaden före jul, eller åka bort själva.

Det börjar när det ska adventpyntas. Då får käre sambon i uppgift att ta fram alla adventsljusstakar och placera dom i fönstren. Vi har 31 fönster på huset, och ja, jag tycker nog att de flesta ska ha en julbelysning. I år hjälpte sonen till med arbetet, medan jag själv pysslade med annat.

– Var ska den här vara, undrade han? I biblioteket* svarar jag.
– Men där står redan en annan.
– Men vilken har ni ställt där då, frågar jag upprört, och marsherar iväg med bestämda steg för att titta.
– Nemen den där ska ju vara i hallen! Herregud, den där står alltid i hallen!

Ett snabbt byte och sen kommer nästa fråga.
– Var ska den här vara då?
– På ditt rum.
– Var ska den vara som står där då?
– Men hur svårt kan det vara? De står ju ALLTID på samma plats och vi har bott här i 8 år nu!

– Ska det vara stjärna eller ljusstake i köksfönstret undrar käre sambon försiktigt.
– Det ska vara stjärna OCH ljusstake, som det ALLTID är!

bild lånad från jenflem.wordpress.com

Ja ni fattar va? Inte konstigt att deportering ligger nära varje advent. Och då ska ni veta att detta är bara början. Jag brukar få försiktiga förslag varje år om att vi kanske inte behöver all mat som jag i vanliga fall lagar till jul. Hur bra tror ni att det mottas? Jag tror inte ens jag behöver berätta för att ni ska förstå.

Det konstiga är att jag varje jul bestämmer mig för att ta det lugnt. Bara njuta av att vara ledig och ha hela familjen hemma. Men sen går jag liksom inte att hejda. I år hade jag hoppats på att min energibrist skulle leda till ett lugnare tempo. Men nej. Det tycks vara samma fart på mig i år också. Förmodligen ligger jag avsvimmad på juldagen, vilket i och för sig redan är en jultradition i mitt fall.

Som ni förstår behöver jag professionell hjälp med detta. Alla tips mottages tacksamt.

* Biblioteket är inte så flådigt som det låter. Bara ett litet rum med bokhyllor och en fåtölj. Bara så ni vet.

 

Det blev advent ändå
29 november 2009

Titta så bra det gick utan panik och i lugn och ro.

foto Lena Dalgren

I morse kunde vi kliva upp och äta frukost i adventspyntat kök och tända det första ljuset. Hoppas nu bara att jag kommer ihåg detta till nästa advent eller för den delen till när det börjar dra ihop sig mot jul. Då brukar Major Lena i vanliga fall gå an med tornadostämman så folk och fä darrar. Kanske dags att hoppa över den traditionen också.

foto Lena Dalgren

Under hösten har jag gått på träning för att komma över min Lars Winnerbäck fobi. Jag har nämligen haft den bestämda uppfattningen att jag INTE gillar hans musik. Personen verkar ju trevlig så det har inte varit något personligt. Men så har jag fått träna under uppsikt av vännen Selma. Och det har gått riktigt bra, så i kväll blir det examen. Konsert i Östersund. Spännande!