Back to Norrland

Det tycks vara när jag reser som jag har tid att blogga. Varför jag inte tycker att jag har tid när jag är hemma har jag inte kunnat lista ut.

Jag har på senaste tiden lite då och då drabbats av ”hemlängtan”. Kanske inte just då när det var 5 grader och storm i Östersund dock. En dag slog det mig. Varför åker jag inte då? Jag vet egentligen inte varför jag inte har fattat det förut.

Att åka tåg eller bil tar förbaskat lång tid. Men som dottern säger…har man flyttat till världens ände får man skylla sig själv. Precis när reseplanerna började ta form såg jag på Instagram att en kamrat var ute och flög. Jag frågade var dom var på väg. Tänkte mig Maldiverna eller nåt annat trevligt ställe. Svaret var Östersund! En titt på biljettpriser gav att det är lika dyrt att åka tåg som att flyga. Det tar fyra timmar att flyga, inklusive två timmars spilltid på Bromma. Det är lika snabbt som en grisblink. Dessutom känns det väldigt semestrigt att sitta på en flygplats.

Att sitta på en flygplats och studera folk är en spännande sysselsättning. Det här med att köa är enligt vad jag hört nåt som vi svenskar är bra på. Det ser man också tydligt i gaten. Vad jag inte riktigt kan förstå är de som byter kö för att snabbare komma in på planet. Hur tänker man då? Här gäller det att vara snabb så dom inte flyger ifrån mig eller…?

Inspirerad av Tant på luffen Det kommer till mig brukar hon säga när jag frågar…när ska du göra det då? Alltså har jag, med ett kontrollbehov på 100%, bestämt att det får komma till mig. Jag har inte ens bokat biljett hem.

Första stopp blev hos käre bror och svägerska i Östersund. Det bestämdes på förmiddagen samma dag som jag åkte. Det var nog ett av de bästa beslut som fattats på länge.

På flygplatsen möttes jag av brorsonen med sin nyinköpta bil. Att han får köra bil är en gåta. I mina ögon är han fortfarande 12…typ. Med säker hand styrde han sin faster mot Östersund. När vi kom åkandes på Frösöleden insåg jag för första gången att jag numera ser mig som en turist här. Jag utbrast…nemen så fint det är! Jag måste ta en bild.

När han sedan tog svängen om sin arbetsplats, ett stort åkeri, och jag såg dom stora lastbilarna och traktorerna där blev jag helt förskräckt. Det kunde väl ändå inte vara möjligt att min lille Simon får köra såna stora bilar!? Men så är det och den här fastern fick börja inse att åren nog går lite snabbare än vad jag vill erkänna.

Väl framme lämnade han av mig hos föräldrarna och drog vidare mot nya äventyr. Att sitta på altanen hos bror och svägerska, bli serverad god mat och gott vin, är så trevligt att jag inte fattar varför jag inte gör det varje fredag. Eftersom vi inte ses så ofta, som jag hade önskat, så hade vi massor att prata igen.

I vår släkt kan var och en prata sju stugor fulla. Ingen har tid att vänta till föregående talare pratat klart innan nästa samtalsämne påbörjas. Det leder ofta till att någon tar upp tråden på något som påbörjades för en timme sedan. När klockan var halv tre hade vi fortfarande inte kommit runt men hade avhandlat hälften av det mesta.

Fastän jag bott här den största delen av mitt liv blev jag ändå förvånad hur ljust det är mitt i natten. Ännu ett tecken på att jag numera är turist i min egen landsända.

Eftersom jag har världens bästa bror fick jag dagen efter låna hans bil för vidare färd mot slutmålet RamseleVallen. Här har jag mitt basläger och här väntade en av mina favoritpersoner.

Det var början på en helg full av trevligheter. Vad som hände berättar jag vidare om i nästa inlägg.