Archive for the ‘Ditten & Datten’ Category

Back to Norrland
13 juli 2014

Det tycks vara när jag reser som jag har tid att blogga. Varför jag inte tycker att jag har tid när jag är hemma har jag inte kunnat lista ut.

Jag har på senaste tiden lite då och då drabbats av ”hemlängtan”. Kanske inte just då när det var 5 grader och storm i Östersund dock. En dag slog det mig. Varför åker jag inte då? Jag vet egentligen inte varför jag inte har fattat det förut.

Att åka tåg eller bil tar förbaskat lång tid. Men som dottern säger…har man flyttat till världens ände får man skylla sig själv. Precis när reseplanerna började ta form såg jag på Instagram att en kamrat var ute och flög. Jag frågade var dom var på väg. Tänkte mig Maldiverna eller nåt annat trevligt ställe. Svaret var Östersund! En titt på biljettpriser gav att det är lika dyrt att åka tåg som att flyga. Det tar fyra timmar att flyga, inklusive två timmars spilltid på Bromma. Det är lika snabbt som en grisblink. Dessutom känns det väldigt semestrigt att sitta på en flygplats.
20140713-194142.jpg

Att sitta på en flygplats och studera folk är en spännande sysselsättning. Det här med att köa är enligt vad jag hört nåt som vi svenskar är bra på. Det ser man också tydligt i gaten. Vad jag inte riktigt kan förstå är de som byter kö för att snabbare komma in på planet. Hur tänker man då? Här gäller det att vara snabb så dom inte flyger ifrån mig eller…?

Inspirerad av Tant på luffen Det kommer till mig brukar hon säga när jag frågar…när ska du göra det då? Alltså har jag, med ett kontrollbehov på 100%, bestämt att det får komma till mig. Jag har inte ens bokat biljett hem.

Första stopp blev hos käre bror och svägerska i Östersund. Det bestämdes på förmiddagen samma dag som jag åkte. Det var nog ett av de bästa beslut som fattats på länge.

20140713-195229.jpg
På flygplatsen möttes jag av brorsonen med sin nyinköpta bil. Att han får köra bil är en gåta. I mina ögon är han fortfarande 12…typ. Med säker hand styrde han sin faster mot Östersund. När vi kom åkandes på Frösöleden insåg jag för första gången att jag numera ser mig som en turist här. Jag utbrast…nemen så fint det är! Jag måste ta en bild.
20140713-195740.jpg

När han sedan tog svängen om sin arbetsplats, ett stort åkeri, och jag såg dom stora lastbilarna och traktorerna där blev jag helt förskräckt. Det kunde väl ändå inte vara möjligt att min lille Simon får köra såna stora bilar!? Men så är det och den här fastern fick börja inse att åren nog går lite snabbare än vad jag vill erkänna.

Väl framme lämnade han av mig hos föräldrarna och drog vidare mot nya äventyr. Att sitta på altanen hos bror och svägerska, bli serverad god mat och gott vin, är så trevligt att jag inte fattar varför jag inte gör det varje fredag. Eftersom vi inte ses så ofta, som jag hade önskat, så hade vi massor att prata igen.

I vår släkt kan var och en prata sju stugor fulla. Ingen har tid att vänta till föregående talare pratat klart innan nästa samtalsämne påbörjas. Det leder ofta till att någon tar upp tråden på något som påbörjades för en timme sedan. När klockan var halv tre hade vi fortfarande inte kommit runt men hade avhandlat hälften av det mesta.

20140713-201601.jpg
Fastän jag bott här den största delen av mitt liv blev jag ändå förvånad hur ljust det är mitt i natten. Ännu ett tecken på att jag numera är turist i min egen landsända.

Eftersom jag har världens bästa bror fick jag dagen efter låna hans bil för vidare färd mot slutmålet RamseleVallen. Här har jag mitt basläger och här väntade en av mina favoritpersoner.

20140713-202644.jpg
Det var början på en helg full av trevligheter. Vad som hände berättar jag vidare om i nästa inlägg.

Julafton
25 december 2013

Vaknade i morse av ljud nerifrån köket. Någon kokade gröt. Försökte ropa utan lycka. Att kliva upp var uteslutet så jag skickade ett sms. ”Kom ihåg att gröten ska kokas på den laktosfria mjölken”. Fick till svar ”Japp”. Sedan kunde jag vända på mig och slumra en stund till.

julafton1

Medan vi åt grötfrukost kom hustomten och skottade gården. Innan jag åkte hit beställde jag snö. Och jag måste säga att jag är mycket nöjd med leveransen.

Vi är ganska bra på att prata och har bestämda åsikter i vår familj, så diskussionen efter frukost blev spännande och upplivande. Vi konstaterade att alla ärvt den envisa genen från min pappa, inklusive jag…

julafton

Sen var det dags att snabbt bege sig ut i snöstormen med hundarna. Jag hade bestämt att jag för en gångs skull skulle se Kalle Anka från början till slut, så jag skulle vara fixad och klar innan. När jag kom tillbaka var jag siste man in i duschen. Det blev en uppiggande dusch då varmvattnet inte räckte hela vägen, om man säger så.

julafton3.jpg

Så här tycker jag att en bro ska se ut. Lykta, granris och sparkarna som står redo.

julafton4

Det är verkligen superlyxigt att sätta sig vid dukat bord. Det enda jag bidrog med till årets julbord var två sorters sill som jag köpt hos fiskhandlaren. Dom stod kvar i kylskåpet borta i vårt lilla hus…

julafton5

Här i Norrlands inland serveras det halländskt julbord med rimmat fläsk- och nötkött, bruna bönor och grönkål. Samt allt annat som hör julbordet till. Och som grädde på moset ris á la malta. Mätt? Jo tack.

julafton6

Promenaden hem var skön och välbehövlig. Som ni ser gick vi hem före kl.23 då gatlamporna släcks. Går man då en bit från husen så ser man hur många stjärnor som egentligen finns på himlen. Ja…inte alla så klart. Men så otroligt många fler än de man ser där det alltid finns belysning.

Dan före dopparedan
23 december 2013

Att vakna dan före julafton och inte riktigt veta vad man ska göra är en märklig känsla. Den dagen brukade vara en av årets mest stressiga. Eftersom jag alltid tänker…nu är allt klart…förutom…så var det en massa förutom som skulle fixas den här dagen. Från tidiga morgon till sena natten var det bara det sista kvar. Det brukade sluta med att jag vid 2-tiden på natten stod och strök dukar.

IMG_20131223_100751

När jag vaknade i morse, visserligen efter en sömnlös natt, kunde jag ligga kvar och fundera på vad jag skulle hitta på den här dagen. På programmet stod hämtning av dotter i Sollefteå på eftermiddagen. Men fram till dess var schemat tomt. Jag och Kenzo låg kvar länge och läste internet. Han var inte jätteintresserad när jag läste upp några tweets för honom ska väl erkännas.

Efter det släntrade vi ner för trappan och tog lite frukost. Sedan var det dags att vila lite. Nu på soffan i vardagsrummet. Nu började jag bli lite rastlös. Det här var en ovan situation. Fanns det verkligen inget som skulle fixas?

Jag såg att solen skymtade ovanför bergstoppen, och eftersom dagarna är korta insåg jag att om jag skulle hinna innan den gick ner var det ut med språng som gällde. Det var i sista momangen vi hann ut.

sol

Det är nollgradigt och man känner hur snön tinar för varje minut, men på bild ser det vintrigt ut.

skog

Efter promenaden var det dags för kaffe och lite vila. Att vara ute i god tid är inte riktigt min grej. Det mesta görs i sista minuten. Utom idag. Av alla dagar.

h-huset

Det blev ett stopp på Hantverkshuset på väg ner till Sollefteå. Där bjöds det på glögg och jag stannade en god stund och pratade med gamla bekanta. Fast jag sedan stannade och handlade på två affärer kom jag ändå i tid. Jag kommer inte att hämta mig från denna chock på länge.

Efter mat är det nu dags för lite vila.

Jul i Vallen
22 december 2013

Det är bara ett och ett halvt år sedan jag flyttade till Göteborg. Då hade jag bott 33 år i Ramsele varav 8 år i Vallen. Ändå är det som om det vore en helt ny upplevelse att vara här nu. Jag måste ha blivit storstadsskadad på väldigt kort tid.

Det började redan i går när vi började närma oss och det blev mer och mer snö. Att döma av min förtjusning skulle man kunna tro att jag aldrig sett snö förut. Till mitt försvar måste jag få säga att nån särskild julstämning blir det inte när det spöregnar, gräsmattorna är gröna och det är 7 grader varmt. Det var det vi 12 timmar tidigare lämnade bakom oss.

Jul13-collage

Att komma fram till ett varmt julpyntat hus är en riktig lyx. När dessutom sängarna är bäddade och det finns en massa godsaker här och där gör inte det hela sämre. Det var sent och jag var trött, men innan jag la mig var jag tvungen att sätta mig och läsa RamseleBladet. Det lokala åkeriet har bytt logga, men för övrigt verkar det mesta vara sig likt.

I morse vid frukosten gjorde vi som vanligt och tittade ut genom fönstret så fort det körde förbi en bil. Det kändes konstigt att inte veta vem som kom förbi i traktorn. Kenzo visste inte riktigt hur han skulle bära sig åt när han blev utsläppt på gården för att morgonkissa. Det tog en stund innan han fattade att han inte satt fast i koppel.

Jag fortsatte med mina storstadsfasoner och kommenterade hur fantastiskt det var att Kenzo kunde springa lös i skogen, tycka att det känns märkligt att faktiskt veta vem som bor i husen och förundras över att det är så tyst och lugnt. Allt som varit självklarheter förut.

vallsjön

Att det är nåt särskilt med Vallsjön visste jag redan när jag bodde här. Det finns en energi här som jag inte känt någon annan stans. Det har jag hört många säga, så det är inget hittepå. Idag blev det såklart ännu mer påtagligt. Historien om tysken som ringde sin fru för att hon skulle få höra hur tyst det var, hade kunnat vara jag. Jag hade glömt hur tyst det är när det är tyst.

kenzo

Kenzo hittade raskt sin favoritplats hos farmor där han kan sitta och spana. Det är svårt för honom att hålla koll från sjunde våningen. Det är alltid lika spännande att höra vad som hänt i byn sen sist. Vi gick igenom gård för gård. Det roligaste är att det fötts en liten flicka i byn. Det är sisådär 12 år sen det föddes någon i byn senast.

vallen

Det var inte direkt rusningstrafik när vi promenerade hem igen. Det är så lugnande att vara här att till och med jag, som är inne i en speedad period, har legat still på soffan och läst en bok idag.

I morgon blir det en tur till Sollefteå för hämtning av dottern som vi ska få rå om över jul. Det kommer att berättas många historier om när hon som liten bodde här bland hästar, får och ankor.

Jag minns…
30 april 2013

Det är varmt och skönt här i min soffhörna. Utanför skiner solen, himlen är klarblå och fåglarna kvittrar. Sticker man ut näsan genom dörren tar vinden tag i den och man påminns om att någon riktig vår har det minsann inte blivit än.

Allvarligt talat så trodde jag nog att det skulle vara en aning varmare på Valborg i denna del av landet. Men icke. Förutom att det är helt snöfritt känns det precis som alla mina tidigare valborgsmässoaftnar. Eller sista april som det egentligen heter.

När jag var liten var det brasa på Olssons kulle. Ibland lyckades jag tjata till mig att få ha kjol och de fina sommarskorna. Oavsett om jag lyckades eller inte slutade det med gråt. Antingen för att skorna blivit förstörda av att klampa runt i lera med, eller för att jag inte vann striden mot mamma och fick ta stövlarna.

Nu sitter jag här i min soffhörna och är ganska glad över att inte behöva ha nåt krav på mig att måsta gå ut och frysande titta på när en brasa eldas upp och vara rädd för att nåt av barnen ska komma i vägen för en förlupen raket eller smällare. Jag behöver inte heller resonera klokt och förståndigt om huruvida finskor eller stövlar ska sitta på fötterna.

Jag kan istället välja att spöa herrarna i huset i zoombie dize…moahahahaha

Min teori förstärks
20 januari 2013

Min åsikt om att Göteborg borde kallas lilla Paris istället för lilla London förstärktes i morse när jag läste GP. Det visade sig nämligen att Göteborg är en hundtät stad. Det kommer inte som någon överraskning. Varje dag på promenaden möter vi en massa hundar.

När jag i höstas var i Paris reflekterade jag över samma sak. Hundar i mängder kom och spatserade förbi med matte eller husse i släptåg. I många restauranger och butiker fanns hundar som snällt låg och spanade på alla som kom in. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur min hund hade klarat det. Inte alls kan jag erkänna. Han hälsar på alla som kommer med en iver som om det var den första människa han sett på evigheter. Min teori är att han tycker att vi är så tråkiga så att ett besök förgyller hans tillvaro betydligt.

Min spaning kommer att pågå till jag är redo att presentera min teori till bestämmande i staden.

Att se på stan med Norrlansögon
17 januari 2013

Det är intressant att läsa lokaltidningen. Just nu rasar en häftig debatt om trängselskatten. Folk gråter ut i tidningen för att det kostar 16 kronor varje gång de måste åka till affären. Några berättar att de avstår från att hälsa på vänner som bor innanför betalstationerna. Det körs omvägar som kostnadsmässigt måste bli dyrare än att betala avgiften. Det gnälls på att det är omöjligt att åka kollektivt för att det tar så mycket längre tid än att ta bilen. Och nu har jag inte ens nämnt klagomålen på hur många turer och med vilka tidsintervall bussar och spårvagnar går.

Tyvärr mina medmänniskor i Göteborg. Jag tycker inte ett dugg synd om er. Jag ser fortfarande med Norrlansögon på tillvaron. Att ha två bilar i familjen var ett måste. En som pendlade 16 mil till jobbet varje dag. Och den andra när också jag måste åka i jobbet även om jag hade min arbetsplats på orten. Men även för att åka till läkare, besöka vänner, handla det som inte finns på hemorten osv. Att åka 34 mil för ett inköp är inget som hör till ovanligheterna. Räkna ut kostnaden för det.

Visst kan det ta en timme här också att pendla till jobbet, men kostnaden är betydligt lägre och valet att ta bilen eller åka kollektivt finns alltid. När jag ska åka någonstans kollar jag alltid hur lång tid det tar med bil i förhållande till spårvagn eller buss. Som mest brukar det skilja 30 minuter. Och då är tiden för bilresan uträknad efter hur fort det går utan bilköer och stopp vid trafikljus. Så i slutändan brukar det ta ungefär lika lång tid. Spårvagnar och bussar går för det mesta med 5-15 minuters mellanrum. Nu snackar vi lyx!

Att gå på teater, restaurang och andra trevligheter innebar oftast en bilresa på minst 16 mil. Att någon i familjen måste bilpendla långt till jobbet varje dag är mer regel än undantag. Ungdomarna får flytta hemifrån vid 16 års ålder för att skoldagarna blir för långa om de ska åka kollektivt.

Så ser min verklighet ut. Jag hoppas att jag kan behålla mina Norrlansögon ett bra tag till. De behövs för att få lite perspektiv på tillvaron.

Usel start på dagen
15 januari 2013

I morse skulle Leo till tandläkaren. Vi kom överens om att jag skulle skjutsa för att han snabbt skulle komma tillbaka till skolan efter besöket. Ja..skratta lagom ni. Jag vet att ni tänker på mina felkörningar och undrar hur i hela friden det skulle gå snabbare än att ta spårvagnen. Men det är faktiskt så här att denna kvinna oftast kör rätt nu. Det gjorde jag även i morse, om man bortser från en liten avstickare in på en gångväg och en bit på enkelriktad väg. Åt fel håll då…

Jag hade noga kollat upp adressen och färdvägen på Eniro. Mölndals torg skulle vi till. När vi kom fram hittade vi till min förvåning mottagningen direkt. Problemet var att detta inte alls var den vi bokat tid på. Adressen på Hitta var alltså helt fel. Det var bara att inse att vi inte skulle hinna till den utsatta tiden så jag körde Leo till skolan.

Vägen hem är inte lång, jag hittar och inga betalstationer finns efter vägen. Jag slappnade av och tänkte att shit happens, det var inte så farligt ändå. Vi får en ny tid.

När jag kommer hem upptäcker jag att jag har tagit med mig fel nyckel. Jag gick ut tidigare än Leo för att sopa av bilen så det var han som låste. Suck. Det var bara att skicka ett sms till Leo om att jag var på väg tillbaka för att låna hans nyckel.

Sen gick det lite bättre. Jag var inte pinsamma mamman som knackade på dörren till skolsalen utan satte mig att vänta vid receptionen på nästa rast. Efter den starten på dagen kan det bara bli bättre. Det kanske är idag jag ska ringa samtalet som jag skjutit upp i flera dagar nu och gå till arbetsförmedlingen.

Skammen
14 januari 2013

Idag gick jag för andra gången till kuratorn. Jag är fortfarande skeptisk men det kändes i alla fall bättre den här gången. Jag ger det några gånger till får jag se hur det känns då.

Jag har i månader nu dragit mig för att gå till arbetsförmedlingen. Idag skulle vi sätta fingret på varför det tar emot så. Det är inte för att jag inte vill jobba. Tvärtom. Jag känner mig redo och börjar vara less på att bara gå hemma. Alltså ställde vi oss frågan vad det sitter i.

Efter lite funderingar där jag fick hjälp på traven, kom vi fram till att det beror på skam. Här är det ingen som vet vem jag är och vad jag haft för kapacitet tidigare. Mina tidigare kontakter med arbetsförmedlingen har varit som arbetsgivare. Här är jag bara Lena, en psykiskt sjuk medelålders kvinna.

Jag har själv haft förutfattade meningar om psykiskt sjuka. Jag förstår nu att medias bild är snedvriden och för det mesta negativ. Jag känner inte igen mig i beskrivningarna, och det gör säkert inte de flesta andra sjuka heller. Jag är rädd för att en arbetsgivare ska se mig med samma ögon som jag tittat på andra psykiskt sjuka tidigare. Jag vill bli sedd för min kompetens och funderar på hur jag själv skulle förhålla mig om det var jag som skulle anställa. Skulle jag kunna se bakom diagnosen? Jag är inte säker på det.

Nu har jag fått i läxa att gå till arbetsförmedlingen. Det bra med det är att jag skulle skämmas ännu mer om jag kom till henne nästa gång och inte ha gjort det.

Länkar till info om PF
14 januari 2013

Jag har fått frågor om PF. Jag borde så klart ha lagt in länkar i förra inlägget. Nu kommer dom här istället.

http://www.femme.se/56kilo/kategori/periodisk-fasta/
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/darfor-korttidsfastar-jag_7808440.svd

Klara bloggar om bland annat lchf och PF. http://frantankartillord.wordpress.com