I dag slår jag rekord 22 oktober 2019

Du kanske ska släppa det där med att huset ska vara gult och ha brutet sadeltak, sa min vän en dag. Tanken kändes nästan upprörande. Jag hade ju gått i flera år och sett huset framför mig. Kunde det vara möjligt att det var helt fel?

Det tog några månader men till slut så kunde jag så sakta börja vänja mig vid att huset kanske skulle kunna ha en annan färg.

Utbudet av hus blev plötsligt större. Vi tittade och övervägde flera hus. Men inget kändes rätt.

På Blocket fanns ett hus kvar månad efter månad. Det var verkligen inte alls vad jag hade föreställt mig. En stor fördel hade det. Det låg inne i stan. Det fanns många fördelar med det. Stan i det här fallet är Sollefteå.

Jag bestämde mig för att titta på huset fast det egentligen var helt fel. Men vad tusan…titta kan man alltid.

Direkt jag kom in genom dörren visste jag att det var rätt hus. Det kändes liksom i väggarna. Det blev affär snabbt och innan jag riktigt hade fattat det så var vi husägare.

Det har gått lite drygt fem månade sen jag fick nyckeln i handen. Fem fantastiskt roliga månader. Min kreativa sida kunde nu blomma ut för fullt.

Det har blivit några resor fram och tillbaka. Ett par med bil. Dom har varit packade till bristningsgränsen. Ändå har jag varje gång jag åkt upp haft en redig packning med mig på tåget.

Just nu sitter jag på tåget. Den här gången ska jag vara kvar till efter nyår. Det innebär att jag packat med mig en hel del julsaker. Plus vinterkläder…

Rekordpackning

En låda med grejer är redan skickad med post. Men den här lilla nätta packningen har jag med mig. Resväskan kan med nöd och näppe lyftas.

Första prövningen kom redan på bussen ner till Centralen. Fullt och inga sittplatser. Jag ställde mig och försökte se ut som jag hade läget under kontroll. I första kurvan rullade väskan iväg och jag med den. Som tur var stod det en ung man i vägen så att det tog stopp för både mig och väskan. Vid första hållplatsen insåg jag att jag och min ryggsäck tog upp en stor del av gången. Det var tur att dom som skulle av och fick pressa sig igenom var tunna personer.

Vi kom fram till slut. Jag och min packning. Nu var det bara att ta sig an nästa utmaning. Få upp eländet på tåget. Jag har stor erfarenhet av stort bagage och ha övat upp en snygg sving för att få upp resväskan. Men idag var det svårt även med den tekniken. När jag fått upp väskan till slut sa mannen bakom. Du kanske vill ha hjälp med den där. Tack det vore snällt sa jag artigt.

Han greppade rask tag i väskan för att stoppa in den i bagagehyllan. Han gick men väskan stog kvar. Oj…den var tung sa han då han lätt rödbrusig hade fått väskan på plats. Det är nåt lite lustigt över män som tappar masken. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det 🙂

Två byten kvar och sen är jag i ”mormorshuset” Som jag längtar

Vad händer? 16 oktober 2019

Jag förfasar mig ofta. Sen går det en tid och så har jag anpassat mig och förfasningen är över.Dom korta byxorna är bara ett exempel.Något som hållit i sig i många år är att julen tycks börja tidigare och tidigare. Affärerna börjar julskylta, Julmust börjar säljas och ljusstakar och ljusslingor börjar synas i fönstren. Och det redan i oktober!!

Jag tycker fortfarande att det är för tidigt. Och jag förfasar mig fortfarande. Men kan vi skönja en anpassning?

Det finns vissa regler när man reser. Vilket jag gör ganska ofta. Regeln är den att är det en kortare sträcka får man köpa en Hänt Extra. Är det en längre sträcka en pocketbok. Till längre räknas resor som tar mer än sju timmar.Jag har alltid hållit mig till den här, möjligen något informell, regeln. Men idag hände något oväntat.

Idag gör jag resan Malmköping-Göteborg. En resa som tar tre och en halv timme. Alltså en ”Hänt Extra resa”Men inne på Pressbyrån hände något jag inte riktigt kan förklara. Plötsligt höll jag en Amelia Jul i handen…Är detta en anpassning eller en tillfällig förvirring..?

Vad är det här för hittepå? 15 oktober 2019

För ett år sedan förfasade jag mig över en trend som började etablera sig. Bara anklar fast det var kallt. Korta byxor som inte nådde ner till skorna, kappa, mössa och en gigantisk halsduk.

Men vad är det här för galet hittepå tänkte jag då. Anklarna är ju den kroppsdel man fryser mest om, enligt min åsikt.

Ett år har gått. En sommar har passerat. Och dom korta byxorna syns på fler och fler. Rimligt på sommaren har jag tänkt då. Men mina byxor har fortfarande varit av normal längd.

Men sen vips en dag så klippte jag av ett par jeans. Plötsligt tyckte jag att det var jättesnyggt.

Kallare har det blivit men mina byxor är fortfarande korta. Och man fryser faktiskt inte om anklarna. Inte så mycket i alla fall…

Min första toalettselfie

Jag vet att skorna ska vara vita gympaskor om det ska vara helt rätt. Men det här är mina specialskor som jag måste ha när jag promenerar. Gammeldomen har slagit till i en fot.

Det blir alltid som man tänker 23 maj 2018

Jag har ägnat en stund till att läsa gamla inlägg på bloggen. Mycket spännande och roligt. Jag ångrar nu att jag inte fortsatte att skriva. Det känns som att det blivit ett glapp i mitt liv. Men det är som det blev. Inget att fundera på och göra något åt i efterhand.

Jag ägnar massor av tid till att grubbla på och ångra saker jag gjort i det förflutna. Och inte minst till att ångra saker jag INTE gjort. Det är jag inte ensam om. Enligt någon undersökning är det det främsta som människor tänker på på dödsbädden. Dom senaste åren har jag tack och lov blivit bättre på att göra det jag vill. En sak som jag fick höra av en person i min närhet var…du gör det du vill och inte det du borde. Jag är mycket stolt över det uttalandet.

Vad var det då som jag hittade i föregående inlägg?

Jag hade flyttat för sista gången. Det vet vi ju hur det gick med det. Två gånger har jag flyttat sedan dess.

Jag hade slutat röka. För evigt den gången. Gick också så där. Jag kommer inte ihåg så här på rak arm hur länge det varade den gången. Det jag vet är att jag började igen. Nu har jag slutat igen. Eller i alla fall gjort ett uppehåll. Mentalt är det lättare att tänka så än att säga för alltid. Snart sex månader har det gått nu. Ofta går det flera dagar utan att jag ens tänker på det eller känner något sug. När jag ser andra röka kan jag inte fatta att jag själv gjorde det med förtjusning.

Jag var virrig och glömsk i var och vartannat inlägg. Tja…inte har det blivit bättre i alla fall…

Ett inlägg var särskilt intressant är det som handlar om attraktionslagen. Eller snarare det som skulle handla om det. Det är nämligen ett halvt inlägg där själva förklaringen till attraktionslagen skulle skrivas. Hörde jag virrig?

Jag tänker inte förklara nu heller. Ni som vet vet. Ni som är intresserade men inte vet kan googla. För er andra kvittar det ju…eller? Det jag vill säga är att den fungerade när vi flyttade till Göteborg. Fem år innan bestämde vi oss för att inom fem år skulle det ske. Vi målade upp en bild av hur det skulle bli och sen tänkte vi inte mer på det. Fem år senare hade flyttlasset gått.

Ungefär i den vevan skickade jag upp en ny önskan. Den här gången i form av en bild. Ett gult hus med brutet sadeltak. Nedanför ligger en grusväg och ett rött hus. En bit längre bort ett vatten. På bilden står jag på bron. Precis som pappa alltid gjorde när bilen rullade in på gården i Svenstavik.

Den här bilden har jag inte kunnat släppa lika lätt. Däremot släppte jag funderingen på var huset skulle ligga. Det kommer till mig som jag så klokt tänkte.

Och nu har det skett! När jag ser bilden på huset är det nästan skrattretande. Det är som att någon fotograferat min bild. Dessutom är det till salu!

Jag är helt övertygad om att det är det hus vi har pratat om att köpa. Det ligger utanför Sollefteå och skall användas för deltidsboende. Lägenhet i Göteborg, hus i Sollefteå. Det bästa av två världar.

Jag bör kanske tillägga att sambon är lite skeptisk. Men han kommer att ångra sig när vi åker dit. Jag har blivit tillsagd att inte glittra med ögonen då som jag gör nu då jag pratar om det. Kanske smart…

Den sista och avgörande var att det står en stor syrenbuske på gården. Blommorna har precis samma färg som på busken på mamma och pappas gård i Svenstavik. Att lukta på syrener tar mig direkt tillbaka dit. Och pappa står på bron…

Back to Norrland 13 juli 2014

Det tycks vara när jag reser som jag har tid att blogga. Varför jag inte tycker att jag har tid när jag är hemma har jag inte kunnat lista ut.

Jag har på senaste tiden lite då och då drabbats av ”hemlängtan”. Kanske inte just då när det var 5 grader och storm i Östersund dock. En dag slog det mig. Varför åker jag inte då? Jag vet egentligen inte varför jag inte har fattat det förut.

Att åka tåg eller bil tar förbaskat lång tid. Men som dottern säger…har man flyttat till världens ände får man skylla sig själv. Precis när reseplanerna började ta form såg jag på Instagram att en kamrat var ute och flög. Jag frågade var dom var på väg. Tänkte mig Maldiverna eller nåt annat trevligt ställe. Svaret var Östersund! En titt på biljettpriser gav att det är lika dyrt att åka tåg som att flyga. Det tar fyra timmar att flyga, inklusive två timmars spilltid på Bromma. Det är lika snabbt som en grisblink. Dessutom känns det väldigt semestrigt att sitta på en flygplats.

Att sitta på en flygplats och studera folk är en spännande sysselsättning. Det här med att köa är enligt vad jag hört nåt som vi svenskar är bra på. Det ser man också tydligt i gaten. Vad jag inte riktigt kan förstå är de som byter kö för att snabbare komma in på planet. Hur tänker man då? Här gäller det att vara snabb så dom inte flyger ifrån mig eller…?

Inspirerad av Tant på luffen Det kommer till mig brukar hon säga när jag frågar…när ska du göra det då? Alltså har jag, med ett kontrollbehov på 100%, bestämt att det får komma till mig. Jag har inte ens bokat biljett hem.

Första stopp blev hos käre bror och svägerska i Östersund. Det bestämdes på förmiddagen samma dag som jag åkte. Det var nog ett av de bästa beslut som fattats på länge.

På flygplatsen möttes jag av brorsonen med sin nyinköpta bil. Att han får köra bil är en gåta. I mina ögon är han fortfarande 12…typ. Med säker hand styrde han sin faster mot Östersund. När vi kom åkandes på Frösöleden insåg jag för första gången att jag numera ser mig som en turist här. Jag utbrast…nemen så fint det är! Jag måste ta en bild.

När han sedan tog svängen om sin arbetsplats, ett stort åkeri, och jag såg dom stora lastbilarna och traktorerna där blev jag helt förskräckt. Det kunde väl ändå inte vara möjligt att min lille Simon får köra såna stora bilar!? Men så är det och den här fastern fick börja inse att åren nog går lite snabbare än vad jag vill erkänna.

Väl framme lämnade han av mig hos föräldrarna och drog vidare mot nya äventyr. Att sitta på altanen hos bror och svägerska, bli serverad god mat och gott vin, är så trevligt att jag inte fattar varför jag inte gör det varje fredag. Eftersom vi inte ses så ofta, som jag hade önskat, så hade vi massor att prata igen.

I vår släkt kan var och en prata sju stugor fulla. Ingen har tid att vänta till föregående talare pratat klart innan nästa samtalsämne påbörjas. Det leder ofta till att någon tar upp tråden på något som påbörjades för en timme sedan. När klockan var halv tre hade vi fortfarande inte kommit runt men hade avhandlat hälften av det mesta.

Fastän jag bott här den största delen av mitt liv blev jag ändå förvånad hur ljust det är mitt i natten. Ännu ett tecken på att jag numera är turist i min egen landsända.

Eftersom jag har världens bästa bror fick jag dagen efter låna hans bil för vidare färd mot slutmålet RamseleVallen. Här har jag mitt basläger och här väntade en av mina favoritpersoner.

Det var början på en helg full av trevligheter. Vad som hände berättar jag vidare om i nästa inlägg.

Julafton 25 december 2013

Vaknade i morse av ljud nerifrån köket. Någon kokade gröt. Försökte ropa utan lycka. Att kliva upp var uteslutet så jag skickade ett sms. ”Kom ihåg att gröten ska kokas på den laktosfria mjölken”. Fick till svar ”Japp”. Sedan kunde jag vända på mig och slumra en stund till.

Medan vi åt grötfrukost kom hustomten och skottade gården. Innan jag åkte hit beställde jag snö. Och jag måste säga att jag är mycket nöjd med leveransen.

Vi är ganska bra på att prata och har bestämda åsikter i vår familj, så diskussionen efter frukost blev spännande och upplivande. Vi konstaterade att alla ärvt den envisa genen från min pappa, inklusive jag…

Sen var det dags att snabbt bege sig ut i snöstormen med hundarna. Jag hade bestämt att jag för en gångs skull skulle se Kalle Anka från början till slut, så jag skulle vara fixad och klar innan. När jag kom tillbaka var jag siste man in i duschen. Det blev en uppiggande dusch då varmvattnet inte räckte hela vägen, om man säger så.

Så här tycker jag att en bro ska se ut. Lykta, granris och sparkarna som står redo.

Det är verkligen superlyxigt att sätta sig vid dukat bord. Det enda jag bidrog med till årets julbord var två sorters sill som jag köpt hos fiskhandlaren. Dom stod kvar i kylskåpet borta i vårt lilla hus…

Här i Norrlands inland serveras det halländskt julbord med rimmat fläsk- och nötkött, bruna bönor och grönkål. Samt allt annat som hör julbordet till. Och som grädde på moset ris á la malta. Mätt? Jo tack.

Promenaden hem var skön och välbehövlig. Som ni ser gick vi hem före kl.23 då gatlamporna släcks. Går man då en bit från husen så ser man hur många stjärnor som egentligen finns på himlen. Ja…inte alla så klart. Men så otroligt många fler än de man ser där det alltid finns belysning.

Dan före dopparedan 23 december 2013

Att vakna dan före julafton och inte riktigt veta vad man ska göra är en märklig känsla. Den dagen brukade vara en av årets mest stressiga. Eftersom jag alltid tänker…nu är allt klart…förutom…så var det en massa förutom som skulle fixas den här dagen. Från tidiga morgon till sena natten var det bara det sista kvar. Det brukade sluta med att jag vid 2-tiden på natten stod och strök dukar.

När jag vaknade i morse, visserligen efter en sömnlös natt, kunde jag ligga kvar och fundera på vad jag skulle hitta på den här dagen. På programmet stod hämtning av dotter i Sollefteå på eftermiddagen. Men fram till dess var schemat tomt. Jag och Kenzo låg kvar länge och läste internet. Han var inte jätteintresserad när jag läste upp några tweets för honom ska väl erkännas.

Efter det släntrade vi ner för trappan och tog lite frukost. Sedan var det dags att vila lite. Nu på soffan i vardagsrummet. Nu började jag bli lite rastlös. Det här var en ovan situation. Fanns det verkligen inget som skulle fixas?

Jag såg att solen skymtade ovanför bergstoppen, och eftersom dagarna är korta insåg jag att om jag skulle hinna innan den gick ner var det ut med språng som gällde. Det var i sista momangen vi hann ut.

Det är nollgradigt och man känner hur snön tinar för varje minut, men på bild ser det vintrigt ut.

Efter promenaden var det dags för kaffe och lite vila. Att vara ute i god tid är inte riktigt min grej. Det mesta görs i sista minuten. Utom idag. Av alla dagar.

Det blev ett stopp på Hantverkshuset på väg ner till Sollefteå. Där bjöds det på glögg och jag stannade en god stund och pratade med gamla bekanta. Fast jag sedan stannade och handlade på två affärer kom jag ändå i tid. Jag kommer inte att hämta mig från denna chock på länge.

Efter mat är det nu dags för lite vila.

Jul i Vallen 22 december 2013

Det är bara ett och ett halvt år sedan jag flyttade till Göteborg. Då hade jag bott 33 år i Ramsele varav 8 år i Vallen. Ändå är det som om det vore en helt ny upplevelse att vara här nu. Jag måste ha blivit storstadsskadad på väldigt kort tid.

Det började redan i går när vi började närma oss och det blev mer och mer snö. Att döma av min förtjusning skulle man kunna tro att jag aldrig sett snö förut. Till mitt försvar måste jag få säga att nån särskild julstämning blir det inte när det spöregnar, gräsmattorna är gröna och det är 7 grader varmt. Det var det vi 12 timmar tidigare lämnade bakom oss.

Att komma fram till ett varmt julpyntat hus är en riktig lyx. När dessutom sängarna är bäddade och det finns en massa godsaker här och där gör inte det hela sämre. Det var sent och jag var trött, men innan jag la mig var jag tvungen att sätta mig och läsa RamseleBladet. Det lokala åkeriet har bytt logga, men för övrigt verkar det mesta vara sig likt.

I morse vid frukosten gjorde vi som vanligt och tittade ut genom fönstret så fort det körde förbi en bil. Det kändes konstigt att inte veta vem som kom förbi i traktorn. Kenzo visste inte riktigt hur han skulle bära sig åt när han blev utsläppt på gården för att morgonkissa. Det tog en stund innan han fattade att han inte satt fast i koppel.

Jag fortsatte med mina storstadsfasoner och kommenterade hur fantastiskt det var att Kenzo kunde springa lös i skogen, tycka att det känns märkligt att faktiskt veta vem som bor i husen och förundras över att det är så tyst och lugnt. Allt som varit självklarheter förut.

Att det är nåt särskilt med Vallsjön visste jag redan när jag bodde här. Det finns en energi här som jag inte känt någon annan stans. Det har jag hört många säga, så det är inget hittepå. Idag blev det såklart ännu mer påtagligt. Historien om tysken som ringde sin fru för att hon skulle få höra hur tyst det var, hade kunnat vara jag. Jag hade glömt hur tyst det är när det är tyst.

Kenzo hittade raskt sin favoritplats hos farmor där han kan sitta och spana. Det är svårt för honom att hålla koll från sjunde våningen. Det är alltid lika spännande att höra vad som hänt i byn sen sist. Vi gick igenom gård för gård. Det roligaste är att det fötts en liten flicka i byn. Det är sisådär 12 år sen det föddes någon i byn senast.

Det var inte direkt rusningstrafik när vi promenerade hem igen. Det är så lugnande att vara här att till och med jag, som är inne i en speedad period, har legat still på soffan och läst en bok idag.

I morgon blir det en tur till Sollefteå för hämtning av dottern som vi ska få rå om över jul. Det kommer att berättas många historier om när hon som liten bodde här bland hästar, får och ankor.

Jag minns… 30 april 2013

Det är varmt och skönt här i min soffhörna. Utanför skiner solen, himlen är klarblå och fåglarna kvittrar. Sticker man ut näsan genom dörren tar vinden tag i den och man påminns om att någon riktig vår har det minsann inte blivit än.

Allvarligt talat så trodde jag nog att det skulle vara en aning varmare på Valborg i denna del av landet. Men icke. Förutom att det är helt snöfritt känns det precis som alla mina tidigare valborgsmässoaftnar. Eller sista april som det egentligen heter.

När jag var liten var det brasa på Olssons kulle. Ibland lyckades jag tjata till mig att få ha kjol och de fina sommarskorna. Oavsett om jag lyckades eller inte slutade det med gråt. Antingen för att skorna blivit förstörda av att klampa runt i lera med, eller för att jag inte vann striden mot mamma och fick ta stövlarna.

Nu sitter jag här i min soffhörna och är ganska glad över att inte behöva ha nåt krav på mig att måsta gå ut och frysande titta på när en brasa eldas upp och vara rädd för att nåt av barnen ska komma i vägen för en förlupen raket eller smällare. Jag behöver inte heller resonera klokt och förståndigt om huruvida finskor eller stövlar ska sitta på fötterna.

Jag kan istället välja att spöa herrarna i huset i zoombie dize…moahahahaha

Min teori förstärks 20 januari 2013

Min åsikt om att Göteborg borde kallas lilla Paris istället för lilla London förstärktes i morse när jag läste GP. Det visade sig nämligen att Göteborg är en hundtät stad. Det kommer inte som någon överraskning. Varje dag på promenaden möter vi en massa hundar.

När jag i höstas var i Paris reflekterade jag över samma sak. Hundar i mängder kom och spatserade förbi med matte eller husse i släptåg. I många restauranger och butiker fanns hundar som snällt låg och spanade på alla som kom in. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur min hund hade klarat det. Inte alls kan jag erkänna. Han hälsar på alla som kommer med en iver som om det var den första människa han sett på evigheter. Min teori är att han tycker att vi är så tråkiga så att ett besök förgyller hans tillvaro betydligt.

Min spaning kommer att pågå till jag är redo att presentera min teori till bestämmande i staden.