Det blir alltid som man tänker

Jag har ägnat en stund till att läsa gamla inlägg på bloggen. Mycket spännande och roligt. Jag ångrar nu att jag inte fortsatte att skriva. Det känns som att det blivit ett glapp i mitt liv. Men det är som det blev. Inget att fundera på och göra något åt i efterhand.

Jag ägnar massor av tid till att grubbla på och ångra saker jag gjort i det förflutna. Och inte minst till att ångra saker jag INTE gjort. Det är jag inte ensam om. Enligt någon undersökning är det det främsta som människor tänker på på dödsbädden. Dom senaste åren har jag tack och lov blivit bättre på att göra det jag vill. En sak som jag fick höra av en person i min närhet var…du gör det du vill och inte det du borde. Jag är mycket stolt över det uttalandet.

Vad var det då som jag hittade i föregående inlägg?

Jag hade flyttat för sista gången. Det vet vi ju hur det gick med det. Två gånger har jag flyttat sedan dess.

Jag hade slutat röka. För evigt den gången. Gick också så där. Jag kommer inte ihåg så här på rak arm hur länge det varade den gången. Det jag vet är att jag började igen. Nu har jag slutat igen. Eller i alla fall gjort ett uppehåll. Mentalt är det lättare att tänka så än att säga för alltid. Snart sex månader har det gått nu. Ofta går det flera dagar utan att jag ens tänker på det eller känner något sug. När jag ser andra röka kan jag inte fatta att jag själv gjorde det med förtjusning.

Jag var virrig och glömsk i var och vartannat inlägg. Tja…inte har det blivit bättre i alla fall…

Ett inlägg var särskilt intressant är det som handlar om attraktionslagen. Eller snarare det som skulle handla om det. Det är nämligen ett halvt inlägg där själva förklaringen till attraktionslagen skulle skrivas. Hörde jag virrig?

Jag tänker inte förklara nu heller. Ni som vet vet. Ni som är intresserade men inte vet kan googla. För er andra kvittar det ju…eller? Det jag vill säga är att den fungerade när vi flyttade till Göteborg. Fem år innan bestämde vi oss för att inom fem år skulle det ske. Vi målade upp en bild av hur det skulle bli och sen tänkte vi inte mer på det. Fem år senare hade flyttlasset gått.

Ungefär i den vevan skickade jag upp en ny önskan. Den här gången i form av en bild. Ett gult hus med brutet sadeltak. Nedanför ligger en grusväg och ett rött hus. En bit längre bort ett vatten. På bilden står jag på bron. Precis som pappa alltid gjorde när bilen rullade in på gården i Svenstavik.

Den här bilden har jag inte kunnat släppa lika lätt. Däremot släppte jag funderingen på var huset skulle ligga. Det kommer till mig som jag så klokt tänkte.

Och nu har det skett! När jag ser bilden på huset är det nästan skrattretande. Det är som att någon fotograferat min bild. Dessutom är det till salu!

Jag är helt övertygad om att det är det hus vi har pratat om att köpa. Det ligger utanför Sollefteå och skall användas för deltidsboende. Lägenhet i Göteborg, hus i Sollefteå. Det bästa av två världar.

Jag bör kanske tillägga att sambon är lite skeptisk. Men han kommer att ångra sig när vi åker dit. Jag har blivit tillsagd att inte glittra med ögonen då som jag gör nu då jag pratar om det. Kanske smart…

Den sista och avgörande var att det står en stor syrenbuske på gården. Blommorna har precis samma färg som på busken på mamma och pappas gård i Svenstavik. Att lukta på syrener tar mig direkt tillbaka dit. Och pappa står på bron…