Tanka kultur 29 oktober 2019

Att ha två boenden gör att jag får det bästa av två världar. Stad, med allt vad den har att erbjuda, när jag bor i Göteborg. Och skog, trädgård och snö när jag bor i Sollefteå. (Inte snö året om då…men ni fattar principen)

Jag har precis tillbringat en månad i Göteborg och passat på att tanka kultur. Den här månaden hann jag med Oliver på Göteborgsoperan. Jonas Gardell och Claes Eriksson på Lorensbergsteatern. Och en föreläsning med Eleine Eksvärd

Dessutom hann jag med 3 biobesök

Och sist men absolut inte minst. Ett besök hos min favoritkille på Göteborgs konstmuseum.

Nu är jag kulturtankad så det räcker tills jag kommer tillbaka till Göteborg någon gång efter nyår.

Redigering: Jag glömde totalt bort Bokmässan! Ingenstans ser man så många kulturtanter på en och samma gång som här. Som nybliven snickare och med ett hus med renoveringsbehov är min idol så klart Ernst. OCH…tada!

Ett lass med böcker kom jag hem med också så klart. Problemet är att jag sällan tar mig tid att sitta och läsa när jag är i huset. Jag ska bara…först

Försäkringskassan – en roman av Kafka kapitel 2 21 maj 2013

Döm om min förvåning när det efter någon dag ringde en handläggare från FK och bokade in en tid. Äntligen skulle jag få reda ut mitt ärende. Efter 10 minuter ringde hon igen. DÅ hade hon läst igenom mitt ärende och kommit på att det inte var hon som skulle ha hand om det. Förvånande nog erbjöd hon sig skicka ärendet vidare till rätt handläggare. Men av vad hon läst sig till av ärendet kunde hon konstatera att det som fattades var att jag inte anmält mig på arbetsförmedlingen när jag först blev sjukskriven. Jag ifrågasatte om man skulle göra det när man är heltidssjukskriven… Det får du reda ut med nästa handläggare var svaret. Hon tillade också att det var inte säkert att jag skulle få en tid hos denne, men jag skulle i alla fall bli uppringd.

Idag ringde så nästa handläggare. Vilken i ordningen det är har jag tappat räkningen på. Jag satt på spårvagnen så det var lite svårt att prata, men av vad jag hörde saknas det sjukintyg. Dessa är skickade direkt från läkarna under hela tiden, det vet jag. Jag berättade att senaste budet var att jag inte anmält mig hos arbetsförmedlingen. Det höll hon med om att det skulle jag inte ha gjort.

Jag lyckades slänga ur mig att jag misstänker att ingen vill börja rota i det här så de hittar bara på nåt så de kan lägga det på någon annans bord. Det skulle jag inte ha sagt… I eftermiddag ska hon ringa igen, och till dess ska JAG leta fram alla papper som jag skickat in. Hå hå ja ja…det här kommer att bli en lång roman.

Försäkringskassan en roman av Kafka? 17 maj 2013

I tre år har jag försökt förstå mig på Försäkringskassan. Jag har skickat in allt de bett om och varje gång fått tillbaka en lista med nya uppgifter de vill ha in för att de ska kunna bedöma min sjukpenning. Varje gång har jag fått veta att jag inte är berättigad till sjukpenning och så har vi börjat om igen.

Ett av symptomen på min utbrändhet var just att jag inte kunde ta mig an den här typen av uppgifter. Jag har legat på golvet ångestfull och gråtande över ännu ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Jag har tagit hjälp från än den ena än den andra personen. Jag har fått hjälp med att ringa eftersom jag själv inte klarat av det. Ingen av de som försökt hjälpa mig har förstått vad det är som fattas bland de uppgifter jag lämnat in. Och då bör det tilläggas att detta inte varit några dumskallar. Snarare tvärtom.

Varje omgång har dränerat mig på energi fullständigt och det har gått någon månad mellan gångerna jag tagit itu med det igen. Jag har lämnat in en redogörelse på alla timmar jag jobbat i båda företagen från 2008 och framåt, undertecknad av revisor. Jag har lämnat in kopior på deklarationer från samma år. Jag har anmält mig sjukskriven ordentligt och alla läkarintyg är skickade till Försäkringskassan. Det hade inte förvånat mig om de bett om ett intyg på vad jag åt för frukost den 15 maj 2008.

Trots detta är jag inte berättigad till sjukpenning. De gånger jag, eller någon av de som ringt i mitt ställe, fått prata med någon har vi fått olika uppgifter på vad det är som saknas. Till slut bestämde jag mig för att ge upp. Det var inte värt all ångest och slösande på den lilla energi jag hade.

När jag nu kom till rehabiliteringsföretaget och fick träffa en coach där, frågade hon hur det hade fungerat. Hon tyckte det som hänt var mycket märkligt. Det visade sig att hon själv jobbat på Försäkringskassan och visste det mesta om sådana här ärenden. Det här skulle hon ordna. Detta skulle jag inte behöva ha naggande nu när jag ska lägga energin på arbetsträningen.

Hon ringde på studs till FK och fick prata med en handläggare. Hur hon lyckades få tag på någon är en gåta, förmodligen har hon ett hemligt nummer. Den första personen kunde inte se vad det var som saknades utan kopplade vidare till nästa, som inte heller kunde ge klara besked. Till slut drog hon till med uppgifter som jag med hundra procents säkerhet vet att jag skickat in.

Jag fick rådet att boka en tid hos en handläggare och öga mot öga fråga vad problemet sitter i. I tre dagar har jag försökt komma fram till kundtjänst. Det var många som ringde och jag ombads försöka lite senare. Inte en enda gång kom jag ens så långt att jag hamnade i kö.

Idag knatade jag iväg till ett kontor för att prova lyckan. Redan i dörren stod första hindret. En tjänsteman frågade i vilket ärende jag kom. Jag förklarade att jag ville boka en tid hos en handläggare. Då får du ringa kundtjänst var hennes svar. Jag var inte direkt vän i rösten när jag förklarade att jag gjort det ett stort antal gånger utan att komma fram. Då fick jag som på nåder en nummerlapp. Det var minsann inte så enkelt som att själv få ta en nummerlapp.

Till slut hamnade jag vid en disk. Då hade jag förstått att det var tre myndigheter som samsades om denna serviceinrättning. De som stod i båsen visste inget alls om olika ärenden. Jag fick berätta vad jag ville, detta skrevs ner i ett formulär och ska nu skickas vidare till FK. Om två arbetsdagar får jag besked OM jag får träffa en handläggare.

Jag vill inte vara den personen som meddelar mig att jag inte får någon tid…

Lenas utbrändhetsskola – Del 3 09 maj 2013

I dag ska jag ta upp några saker som jag är helt säker på att ni känner igen. Nämligen alla råd som ges om hur man undviker utbrändhet. Jag läste också de här råden när jag började känna att något var fel. Jag anger ingen källa till just den lista jag tar upp här, för alla är likartade och går ut på samma sak. Jag läste dom aldrig som råd att undvika utbrändhet eftersom det inte fanns i min begreppsvärld att det var det som var på väg att hända. Däremot kunde jag ta till mig att det var ett sätt att känna sig mindre stressad.

Problemet var helt enkelt att jag åsidosatte mina egna behov. Vad jag behövde var ett EGO-år. Nu skulle jag minsann sätta mig själv i första rummet. Tanken var god, det är bara sättet jag gjorde det på som blev lite tokigt. Jag ger er en lista på vad som sägs minska stress och förhindra utbrändhet.

• Gå ner i varv och återhämta dig
• Ta väl hand om din kropp
• Ställ rimliga krav på dig själv
• Säg lugnt nej och sätt gränser
• Lär dig hantera din tid
• Sätt upp mål och våga säga ja
• Fyll på din energi
• Ta lagom med ansvar och delegera
• Genomskåda rädslan
• Stå för dina värderingar
• Rätt plats i livet
• Personlig utveckling

Bara att skriva den här listan gör mig idag stressad!! Men där och då ”förstod” jag att det var det här som fattades i mitt liv. Jag skulle ta tag i punkt efter punkt. Detta skulle så klart pressas in i mitt redan fulla dagsschema.

Det finns nog ingen ”må bra metod” som inte jag provat. Massage, yoga, healing, akupunktur, qigong, kraniosakral terapi, osv osv. Jag har genomgått ett otal coachingmetoder. Jag har ägnat mig åt en massa olika träningsmetoder, både hemma och i lokal. Jag bantar, scrubbar, smörjer och fejar med min kropp i det oändliga.

Ställ rimliga krav… hur lätt är det när man inte vet var gränsen går? Hur mycket är lagom ansvar? Hantera tiden… vilken tid?

Gå ner i varv låter enkelt men är ack så svårt. Jag kom instormande till en yogaklass en gång och frågade om det inte fanns någon snabbavslappning. Herregud… 15 minuters avslappning innan vi började… gick det inte att vara lite mer effektiv?

Och så detta evinnerliga utvecklande av min person. Finns det något mer stressande än att veta att jag måste utvecklas för att må bra? Faran med pratet om personlig utveckling är att man för det första blir intalad att det behövs, och för det andra att man rent intellektuellt bestämmer sig för vad som skulle vara utvecklande.

Under perioden när jag stressade som mest fick jag ett råd av en god vän. Det löd att jag skulle sätta mig på en stol och tänka efter vad jag ville göra, och sen göra det. Hur många sekunder tror ni att jag hade ro att sitta. Jag hann knappt få ner röven på stolen så var jag uppe igen. I siktet hade jag nåt som jag inbillade mig att jag ville göra. Oftast hade jag glömt vad det var innan jag börjat. Om jag verkligen hade satt mig ner lugnt och stilla och lyssnat på kroppen i stället för knoppen hade den förmodligen sagt; Gå och lägg dig!

När jag efter några månader hade lugnat ner mig så pass att jag kunde sitta stilla på en stol utan att göra något annat än känna efter, var det förvånande vilka saker som dök upp. Jag kunde känna en stark längtan efter att städa en byrå till exempel. Det hade aldrig knoppen kunnat räkna ut att jag ville.

Att våga lyssna på kroppen är nog det viktigaste man kan göra. Men det är också vansinnigt svårt när man är uppe i varv. Det går inte att från en dag till nästa bestämma sig för att magkänslan ska få råda. Det tog lång tid för mig att lita på min mage men idag gör jag det och det är väldigt sällan som den har fel.

I väntan på att kroppen och magen ska börja prata finns det en sak att tänka på. Att göra ingenting är också att göra något bra.

Lenas utbrändhetsskola – Del 1 07 maj 2013

Det kommer signaler från nära vänner att det håller på att braka iväg nu. Eftersom jag inte önskar ens mina ovänner att råka ut för det jag gjorde, bestämde jag mig för att berätta om min resa. Förhoppningsvis leder det till att någon bromsar i tid.

I det här första inlägget ska jag berätta om hur det började för mig och de viktigaste sakerna att hålla koll på. I följande inlägg kommer stegen som leder till utbrändhet och hur det gjorde sig uttryck för mig. De här stegen har jag hämtat från två som forskat på saken, så det kan anses som vetenskapligt. Resten är helt och hållet mina erfarenheter. Enligt psykologen är jag ett skolexempel 1A, så mina erfarenheter är vad jag kan förstå de vanliga.

Det som är viktigt i sammanhanget är att veta att resan är som en spiral. Ju längre in man kommer ju snabbare går det, och vid ett visst läge tappas omdömet och det finns ingen återvändo. Var den gränsen går är säkert individuellt. Det gäller alltså att ta de första signalerna på allvar!

Jag har fått lära mig att vi har olika känslighet för att drabbas. Jag är mer sårbar på grund av min bipolaritet, men att även andra blir utmattningsdeprimerade vet vi allt för väl. Enligt min åsikt är det inte mängden jobb som leder till utbrändhet. Det finns dom som jobbar betydligt mer än vad jag gjorde som aldrig ens är i närheten.

Dumhet 1

Hur ser du på ledighet som ligger framför dig? Planerar du för hur du ska tillbringa den? Infinner sig ett lugn på fredag eftermiddag eller dag före semester? Känns det roligt när du tänker på vad du ska göra under ledigheten? Eller…är helgen bara en transportsträcka till nästa arbetsdag? Även om jag kände ett lugn på fredag eftermiddag och tyckte att det skulle bli skönt med vila, så hände det ofta att jag också tänkte på jobb jag skulle göra under helgen. Det fanns ju gott om tid för det som skulle vara klart till på måndag tänkte jag när jag samlade ihop mina grejer på fredag.

Dumhet 2

Det är bara den här veckan som det är lite stressigt. Nästa vecka när jag kommit ikapp blir det lugnt. Glöm det! Jag såg fram mot den veckan i flera års tid. Den infann sig aldrig.

Dumhet 3

Är du nöjd när du går hem från jobbet? Känner du att du avslutat dagen? Kan du tänka, det som blev gjort blev gjort? Jag gjorde långa ”attgöralistor” varje dag. I bästa fall blev hälften gjort. Lärde jag mig av det? Nej. Istället för att ta tag i den befintliga listan från gårdagen, fyllde jag på den med nya saker. Idag skulle jag ju vara mycket effektivare.

Min resa

För mig började det med en känsla i kroppen att något inte stod rätt till. Jag var ofta trött och håglös. Det var inte mycket som kändes kul. På inrådan bokade jag tid på vårdcentralen och tömdes på blod. Det fanns inte ett prov som inte togs. Svaret på dess gav att jag var en kärnfrisk person. Här kan man tycka att läkaren borde ha reagerat och gått vidare. Men naturligtvis var det en stafettläkare som inte hade intresse av att titta på andra orsaker än de fysiska. Min helt personliga uppfattning om läkare är att de bara letar efter något som de kan ge en medicin mot. Det är säkert en orättvis slutsats men jag har hört alltför många berätta samma sak för att tycka att jag har fel.

Jag bestämde mig alltså för att det inte var nåt fel på mig och blev tillfälligt lite piggare. När symptomen sen kom tillbaka efter någon månad ”visste” jag att det inte var något fel på mig. Jag var bara lat, så enkelt var det.

Nu är det dags för dig att smälta det här och reflektera över det här. Jag återkommer i morgon med nästa del av Lenas utbrändhetsskola.

 

Jag – ett projekt 05 juni 2010

Jag hymlar inte med att jag är vidbränd. Däremot säger jag inte utbränd eller gått in i väggen. Och det handlar mer om att jag inte vill höra det själv, än att det skulle vara svårt att berätta. Dessutom vet jag inte än vad diagnosen blir. Jag kanske bara behöver vila några veckor eller så är jag bara lat. Det får den närmaste tiden utvisa.

Jag såg det inte själv, såklart, är det någon som gör det? Utan det var svägerskan som satte mig på spåret. Hon tog mig helt enkelt i hampan och satte ner mig i en stol och tyckte, att nu får vi nog ta och fundera på det här. För det kommer jag att vara evigt tacksam, förmodligen hade jag gått mycket längre om inte hon sagt något. Jag ringde alltså till kuratorn och sa att, min svägerska tycker att jag ska gå till dig. Det var så skönt att skylla på någon i det läget.

Så jag går på samtal. Jag jobbar en bråkdel av vad jag gjort tidigare.  Och, som jag berättat tidigare, så ska jag försöka ägna tid åt det som jag tycker är kul. Det går väl lite si och så med de två sistnämnda. Mina två sämsta egenskaper är att jag inte kan delegera och säga nej. Och det är två usla egenskaper i sammanhanget kan jag berätta.

Så här känner jag mig en trött dag

Vissa dagar är jag väldans på hugget. Andra dagar är jag som en trasa. Problemet är att jag aldrig vet vilken slags dag det är när jag vaknar på morgonen. Det kan också ändra sig mitt i dagen. Jag får helt enkelt ta det väldigt lugnt och lyssna av mig själv, vilket känns spännande. Det kan låta konstigt, men jag är nog den människa som jag känner minst av dom som står mig närmast.

Men mitt i allt det jobbiga så är det väldigt spännande. Jag har ju ingen aning om vad jag kan tänkas hitta för oanade egenskaper, eller vad jag tar mig för när jag så småningom har ork att jobba fullt ut igen. Jag berättade detta för en före detta kund när han ringde och undrade hur det stog till, eftersom vi gör tillfälligt avbrott i firman. Hans kommentar var.
– Ja, du ser såklart det här som ett projekt du.

Så det här ska nog ordna sig. Så fort jag får tjänsten som projektledare. Den är vakant just nu.