Tanka kultur

Att ha två boenden gör att jag får det bästa av två världar. Stad, med allt vad den har att erbjuda, när jag bor i Göteborg. Och skog, trädgård och snö när jag bor i Sollefteå. (Inte snö året om då…men ni fattar principen)

Jag har precis tillbringat en månad i Göteborg och passat på att tanka kultur. Den här månaden hann jag med Oliver på Göteborgsoperan. Jonas Gardell och Claes Eriksson på Lorensbergsteatern. Och en föreläsning med Eleine Eksvärd

Dessutom hann jag med 3 biobesök

Och sist men absolut inte minst. Ett besök hos min favoritkille på Göteborgs konstmuseum.

Nu är jag kulturtankad så det räcker tills jag kommer tillbaka till Göteborg någon gång efter nyår.

Redigering: Jag glömde totalt bort Bokmässan! Ingenstans ser man så många kulturtanter på en och samma gång som här. Som nybliven snickare och med ett hus med renoveringsbehov är min idol så klart Ernst. OCH…tada!

Ett lass med böcker kom jag hem med också så klart. Problemet är att jag sällan tar mig tid att sitta och läsa när jag är i huset. Jag ska bara…först

I dag slår jag rekord

Du kanske ska släppa det där med att huset ska vara gult och ha brutet sadeltak, sa min vän en dag. Tanken kändes nästan upprörande. Jag hade ju gått i flera år och sett huset framför mig. Kunde det vara möjligt att det var helt fel?

Det tog några månader men till slut så kunde jag så sakta börja vänja mig vid att huset kanske skulle kunna ha en annan färg.

Utbudet av hus blev plötsligt större. Vi tittade och övervägde flera hus. Men inget kändes rätt.

På Blocket fanns ett hus kvar månad efter månad. Det var verkligen inte alls vad jag hade föreställt mig. En stor fördel hade det. Det låg inne i stan. Det fanns många fördelar med det. Stan i det här fallet är Sollefteå.

Jag bestämde mig för att titta på huset fast det egentligen var helt fel. Men vad tusan…titta kan man alltid.

Direkt jag kom in genom dörren visste jag att det var rätt hus. Det kändes liksom i väggarna. Det blev affär snabbt och innan jag riktigt hade fattat det så var vi husägare.

Det har gått lite drygt fem månade sen jag fick nyckeln i handen. Fem fantastiskt roliga månader. Min kreativa sida kunde nu blomma ut för fullt.

Det har blivit några resor fram och tillbaka. Ett par med bil. Dom har varit packade till bristningsgränsen. Ändå har jag varje gång jag åkt upp haft en redig packning med mig på tåget.

Just nu sitter jag på tåget. Den här gången ska jag vara kvar till efter nyår. Det innebär att jag packat med mig en hel del julsaker. Plus vinterkläder…

Rekordpackning

En låda med grejer är redan skickad med post. Men den här lilla nätta packningen har jag med mig. Resväskan kan med nöd och näppe lyftas.

Första prövningen kom redan på bussen ner till Centralen. Fullt och inga sittplatser. Jag ställde mig och försökte se ut som jag hade läget under kontroll. I första kurvan rullade väskan iväg och jag med den. Som tur var stod det en ung man i vägen så att det tog stopp för både mig och väskan. Vid första hållplatsen insåg jag att jag och min ryggsäck tog upp en stor del av gången. Det var tur att dom som skulle av och fick pressa sig igenom var tunna personer.

Vi kom fram till slut. Jag och min packning. Nu var det bara att ta sig an nästa utmaning. Få upp eländet på tåget. Jag har stor erfarenhet av stort bagage och ha övat upp en snygg sving för att få upp resväskan. Men idag var det svårt även med den tekniken. När jag fått upp väskan till slut sa mannen bakom. Du kanske vill ha hjälp med den där. Tack det vore snällt sa jag artigt.

Han greppade rask tag i väskan för att stoppa in den i bagagehyllan. Han gick men väskan stog kvar. Oj…den var tung sa han då han lätt rödbrusig hade fått väskan på plats. Det är nåt lite lustigt över män som tappar masken. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det 🙂

Två byten kvar och sen är jag i ”mormorshuset” Som jag längtar

Vad händer?

Jag förfasar mig ofta. Sen går det en tid och så har jag anpassat mig och förfasningen är över.Dom korta byxorna är bara ett exempel.Något som hållit i sig i många år är att julen tycks börja tidigare och tidigare. Affärerna börjar julskylta, Julmust börjar säljas och ljusstakar och ljusslingor börjar synas i fönstren. Och det redan i oktober!!

Jag tycker fortfarande att det är för tidigt. Och jag förfasar mig fortfarande. Men kan vi skönja en anpassning?

Det finns vissa regler när man reser. Vilket jag gör ganska ofta. Regeln är den att är det en kortare sträcka får man köpa en Hänt Extra. Är det en längre sträcka en pocketbok. Till längre räknas resor som tar mer än sju timmar.Jag har alltid hållit mig till den här, möjligen något informell, regeln. Men idag hände något oväntat.

Idag gör jag resan Malmköping-Göteborg. En resa som tar tre och en halv timme. Alltså en ”Hänt Extra resa”Men inne på Pressbyrån hände något jag inte riktigt kan förklara. Plötsligt höll jag en Amelia Jul i handen…Är detta en anpassning eller en tillfällig förvirring..?

Vad är det här för hittepå?

För ett år sedan förfasade jag mig över en trend som började etablera sig. Bara anklar fast det var kallt. Korta byxor som inte nådde ner till skorna, kappa, mössa och en gigantisk halsduk.

Men vad är det här för galet hittepå tänkte jag då. Anklarna är ju den kroppsdel man fryser mest om, enligt min åsikt.

Ett år har gått. En sommar har passerat. Och dom korta byxorna syns på fler och fler. Rimligt på sommaren har jag tänkt då. Men mina byxor har fortfarande varit av normal längd.

Men sen vips en dag så klippte jag av ett par jeans. Plötsligt tyckte jag att det var jättesnyggt.

Kallare har det blivit men mina byxor är fortfarande korta. Och man fryser faktiskt inte om anklarna. Inte så mycket i alla fall…

Min första toalettselfie

Jag vet att skorna ska vara vita gympaskor om det ska vara helt rätt. Men det här är mina specialskor som jag måste ha när jag promenerar. Gammeldomen har slagit till i en fot.

Det blir alltid som man tänker

Jag har ägnat en stund till att läsa gamla inlägg på bloggen. Mycket spännande och roligt. Jag ångrar nu att jag inte fortsatte att skriva. Det känns som att det blivit ett glapp i mitt liv. Men det är som det blev. Inget att fundera på och göra något åt i efterhand.

Jag ägnar massor av tid till att grubbla på och ångra saker jag gjort i det förflutna. Och inte minst till att ångra saker jag INTE gjort. Det är jag inte ensam om. Enligt någon undersökning är det det främsta som människor tänker på på dödsbädden. Dom senaste åren har jag tack och lov blivit bättre på att göra det jag vill. En sak som jag fick höra av en person i min närhet var…du gör det du vill och inte det du borde. Jag är mycket stolt över det uttalandet.

Vad var det då som jag hittade i föregående inlägg?

Jag hade flyttat för sista gången. Det vet vi ju hur det gick med det. Två gånger har jag flyttat sedan dess.

Jag hade slutat röka. För evigt den gången. Gick också så där. Jag kommer inte ihåg så här på rak arm hur länge det varade den gången. Det jag vet är att jag började igen. Nu har jag slutat igen. Eller i alla fall gjort ett uppehåll. Mentalt är det lättare att tänka så än att säga för alltid. Snart sex månader har det gått nu. Ofta går det flera dagar utan att jag ens tänker på det eller känner något sug. När jag ser andra röka kan jag inte fatta att jag själv gjorde det med förtjusning.

Jag var virrig och glömsk i var och vartannat inlägg. Tja…inte har det blivit bättre i alla fall…

Ett inlägg var särskilt intressant är det som handlar om attraktionslagen. Eller snarare det som skulle handla om det. Det är nämligen ett halvt inlägg där själva förklaringen till attraktionslagen skulle skrivas. Hörde jag virrig?

Jag tänker inte förklara nu heller. Ni som vet vet. Ni som är intresserade men inte vet kan googla. För er andra kvittar det ju…eller? Det jag vill säga är att den fungerade när vi flyttade till Göteborg. Fem år innan bestämde vi oss för att inom fem år skulle det ske. Vi målade upp en bild av hur det skulle bli och sen tänkte vi inte mer på det. Fem år senare hade flyttlasset gått.

Ungefär i den vevan skickade jag upp en ny önskan. Den här gången i form av en bild. Ett gult hus med brutet sadeltak. Nedanför ligger en grusväg och ett rött hus. En bit längre bort ett vatten. På bilden står jag på bron. Precis som pappa alltid gjorde när bilen rullade in på gården i Svenstavik.

Den här bilden har jag inte kunnat släppa lika lätt. Däremot släppte jag funderingen på var huset skulle ligga. Det kommer till mig som jag så klokt tänkte.

Och nu har det skett! När jag ser bilden på huset är det nästan skrattretande. Det är som att någon fotograferat min bild. Dessutom är det till salu!

Jag är helt övertygad om att det är det hus vi har pratat om att köpa. Det ligger utanför Sollefteå och skall användas för deltidsboende. Lägenhet i Göteborg, hus i Sollefteå. Det bästa av två världar.

Jag bör kanske tillägga att sambon är lite skeptisk. Men han kommer att ångra sig när vi åker dit. Jag har blivit tillsagd att inte glittra med ögonen då som jag gör nu då jag pratar om det. Kanske smart…

Den sista och avgörande var att det står en stor syrenbuske på gården. Blommorna har precis samma färg som på busken på mamma och pappas gård i Svenstavik. Att lukta på syrener tar mig direkt tillbaka dit. Och pappa står på bron…

Det är det som är så härligt med livet – man får ändra sig

Hej igen!

Vem såg det här komma? Inte jag i alla fall. När jag la ner den här bloggen, för 4! år sen, var det ett beslut som skulle vara för evigt. Trodde jag… Mitt skrivande flyttade jag över till en blogg på min hemsida. Men den tog sig aldrig riktigt. Ämnet på den var utmattning och det blev lite för begränsat för mig. I november förra året skrev jag det senaste inlägget där. Efter någon månad försvann den från menyn. Nu ligger den där igen för att jag skulle kunna länka till den. Ifall nån vill veta vad jag skrev om där.

Orden har aldrig tagit slut. Enda skillnaden är att jag skrivit i huvudet. Ibland pyser det över och det kommer ord ur min mun. Jag pratar för mig själv. Det har gått så långt att övriga familjen säger… säg till när du vill ha svar.

Nåväl. I dag ändrade jag mig. Insåg att jag behöver skriva. Och bestämde mig för att använda den här bloggen som plattform. Vem vet…jag kanske ändrar mig igen. Det får man!

Vad gör jag då nu för tiden? Ni som följer mig på Instagram vet att mycket kretsar kring mina barnbarn. Som min yngsta sa…ditt viktigaste jobb är väl att vara mormor. Det var den gången jag beklagade mig för att jag inte jobbat så mycket som jag hade velat under våren.

Det känns som att det jag ägnat mig mest åt, sedan vi kom till Göteborg, är att flytta. Den flytten som vi är mitt uppe i nu är den femte. Inklusive den från Ramsele då. Fem gånger på sex år. Det är lite för många gånger. När vi räknade senast kom vi fram till att jag varit med på 12 av Ninas flyttar. Något färre för Klara. Men tillsammans blir det ändå en ansenlig summa gånger. Jag börjar få sån vana att i nästa liv kommer jag förmodligen att bli flyttgubbe.

Dom första gångerna vi flyttade här i stan var det på grund av omständigheter som vi inte kunde påverka. Den här gången valde vi det helt på egen hand. Lägenheten före denna var helt nyrenoverad. Det kändes som att bo på hotell varje gång jag gick in på toaletten. Fem rum och kök i etage. Helt enkelt en drömlägenhet. Nu bor vi i en trerummare. Äldre och inte renoverad de senaste tio åren. Varför gör man ett sånt byte?

Beviset att man bor i innerstaden är när den här kommer i brevlådan

Största anledningen var för att komma närmare stan. Bor man i en stad är det bättre att bo så man känner att man gör det. Den förra lägenheten låg i Kortedala. Göteborgs första förort. Området var lugnt, trivsamt och grönt. Perfekt när Kenzo fortfarande levde. Men det blev inte av att vi utnyttjade stan så mycket som vi skulle kunna göra.

Vy från lägenheten i Kortedala

Vi la in ett önskemål om byte på nån hemsida för det. Och fick massor av svar. Att vi satt i ett guldläge för att byta till oss något bra insåg vi snabbt. Under någon vecka tittade vi på en ny lägenhet var och varannan dag. Och då valde vi bort många som vi inte ens besökte.

När vi kom till den här kände jag att vi hittat rätt. Jag bodde här redan när vi gick ut genom dörren. Även fast det just nu ser ut så här, trivs jag. Äntligen har jag fått ett riktigt hemma.

Vilken lyx att få sätta sig i soffan och titta på TV!

Just nu har jag fyra platser att sitta på. Vid köksbordet, vid skrivbordet, på sängen och på balkongen. Nu tänker jag välja balkongen.

Ma råkes!

 

Back to Norrland

Det tycks vara när jag reser som jag har tid att blogga. Varför jag inte tycker att jag har tid när jag är hemma har jag inte kunnat lista ut.

Jag har på senaste tiden lite då och då drabbats av ”hemlängtan”. Kanske inte just då när det var 5 grader och storm i Östersund dock. En dag slog det mig. Varför åker jag inte då? Jag vet egentligen inte varför jag inte har fattat det förut.

Att åka tåg eller bil tar förbaskat lång tid. Men som dottern säger…har man flyttat till världens ände får man skylla sig själv. Precis när reseplanerna började ta form såg jag på Instagram att en kamrat var ute och flög. Jag frågade var dom var på väg. Tänkte mig Maldiverna eller nåt annat trevligt ställe. Svaret var Östersund! En titt på biljettpriser gav att det är lika dyrt att åka tåg som att flyga. Det tar fyra timmar att flyga, inklusive två timmars spilltid på Bromma. Det är lika snabbt som en grisblink. Dessutom känns det väldigt semestrigt att sitta på en flygplats.

Att sitta på en flygplats och studera folk är en spännande sysselsättning. Det här med att köa är enligt vad jag hört nåt som vi svenskar är bra på. Det ser man också tydligt i gaten. Vad jag inte riktigt kan förstå är de som byter kö för att snabbare komma in på planet. Hur tänker man då? Här gäller det att vara snabb så dom inte flyger ifrån mig eller…?

Inspirerad av Tant på luffen Det kommer till mig brukar hon säga när jag frågar…när ska du göra det då? Alltså har jag, med ett kontrollbehov på 100%, bestämt att det får komma till mig. Jag har inte ens bokat biljett hem.

Första stopp blev hos käre bror och svägerska i Östersund. Det bestämdes på förmiddagen samma dag som jag åkte. Det var nog ett av de bästa beslut som fattats på länge.

På flygplatsen möttes jag av brorsonen med sin nyinköpta bil. Att han får köra bil är en gåta. I mina ögon är han fortfarande 12…typ. Med säker hand styrde han sin faster mot Östersund. När vi kom åkandes på Frösöleden insåg jag för första gången att jag numera ser mig som en turist här. Jag utbrast…nemen så fint det är! Jag måste ta en bild.

När han sedan tog svängen om sin arbetsplats, ett stort åkeri, och jag såg dom stora lastbilarna och traktorerna där blev jag helt förskräckt. Det kunde väl ändå inte vara möjligt att min lille Simon får köra såna stora bilar!? Men så är det och den här fastern fick börja inse att åren nog går lite snabbare än vad jag vill erkänna.

Väl framme lämnade han av mig hos föräldrarna och drog vidare mot nya äventyr. Att sitta på altanen hos bror och svägerska, bli serverad god mat och gott vin, är så trevligt att jag inte fattar varför jag inte gör det varje fredag. Eftersom vi inte ses så ofta, som jag hade önskat, så hade vi massor att prata igen.

I vår släkt kan var och en prata sju stugor fulla. Ingen har tid att vänta till föregående talare pratat klart innan nästa samtalsämne påbörjas. Det leder ofta till att någon tar upp tråden på något som påbörjades för en timme sedan. När klockan var halv tre hade vi fortfarande inte kommit runt men hade avhandlat hälften av det mesta.

Fastän jag bott här den största delen av mitt liv blev jag ändå förvånad hur ljust det är mitt i natten. Ännu ett tecken på att jag numera är turist i min egen landsända.

Eftersom jag har världens bästa bror fick jag dagen efter låna hans bil för vidare färd mot slutmålet RamseleVallen. Här har jag mitt basläger och här väntade en av mina favoritpersoner.

Det var början på en helg full av trevligheter. Vad som hände berättar jag vidare om i nästa inlägg.

Manlig logik

En av sakerna som jag och käre sambon är oense om är logik. Vi har helt olika uppfattning om var den logiska platsen för diverse föremål är. Nu har det även visat sig gälla vägbeskrivningar.

För några veckor sedan meddelade han efter en promenad att det ligger ett fint promenadområde i närheten. Kvibergs Park. Jag tyckte det lät utmärkt som hundrastningsområde. Jag bad om en beskrivning av vägen och fick följande. Gå ner till rondellen vid Kvibergs kanon. Följ sedan vägen rakt fram. Där den tar slut finns en liten stig som är ganska svår att upptäcka. Men följ den så kommer du in i parken.

Jag gick ner till rondellen och följde sen vägen rakt fram. Vägen slingrar sig lite hit och dit och i vissa kurvor finns stigar som går in i skogen. Jag blev lite tveksam om vad som var rakt fram. Jag har provat att följa vägen till slutet. Ingen park. Jag har gått in på alla stigar. Ingen park. Jag har bett om ny vägbeskrivning och talat om vilken väg jag gått. Var det verkligen rätt att vägen skulle slingra sig på detta sätt. Ja då…följ bara vägen rakt fram.

I lördags gick vi tillsammans på promenaden, och vad var mer lämpligt än att gå till Kvibergs Park. Vi kom ner till rondellen och fortsatte sedan rakt fram. Efter en kort bit visade det sig att vi skulle svänga vänster.

– Du har aldrig sagt att jag skulle svänga vänster här utan gå rakt fram. Rakt fram betyder inte för mig att man ska svänga in till vänster.
– FÖRST ska man svänga vänster, sen gå rakt fram, var svaret. Det var tydligen helt logiskt att jag skulle förstå det.

När vi kom fram till slutet av vägen gick stigen in till höger. Ganska skarpt in till höger.

– Det här är inte heller rakt fram, påpekade jag.
– Går du rakt fram här kommer du in i koloniområdet. Jag kunde hålla med om att det inte var särskilt logiskt att jag skulle traska rakt fram där.

Det är i alla fall ett fint område att promenera i. Och nu när jag hittar kommer det att bli flera.

Ett litet vårtecken hittade vi också efter vägen.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Jag tror jag använt den rubriken förut här på bloggen. Det var i så fall så länge sen, så det har ni glömt. Jag tänker varje dag…nu är det bara det här kvar så är det ordning och reda sen. Så blir det så klart inte. Det tar stopp när det kommer till förvaring. Jag har kastat, sålt och skänkt bort saker inför varje flytt. Lik förbaskat har jag för mycket. I alla fall mer än vad som ryms i de skåp och garderober som finns. Helgerna går åt till loppisrundor och andra inköp. Varje gång med sikte på att hitta smarta förvaringslösningar. 

Ingen flytt utan ett besök på denna inrättning. Kommentarer överflödiga.

Under helgens loppisrunda blev det en liten extra runda. Jag tycker om att se nya områden. Jag får lite mer grepp om staden på så sätt. Det är ytterområden som jag inte har koll på än. Fortfarande dyker känslan upp av att jag bara är här och hälsar på. I Sillvik känner jag i alla fall igen mig. Där bodde vi de första veckorna när vi kom hit, i väntan på lägenheten. Då var det fortfarande sommar och vi badade varje dag. Nu kände jag mig inte så badsugen. Jag minns när Leo och jag låg i vattnet den första september och skrattade åt att Klara samma morgon meddelat att hon plockat fram täckjackan. Sen fick vi så vi teg. En regnig höst, kall vinter och sen vår fick vi på det. 

Den här hösten kom det ovanligt lite regn. Eller…vad vet jag om det. Lite mot för förra hösten i alla fall. Snön har kommit med nån ordning först nu. Temperaturen balanserar kring nollstrecket, så det snöar ena dagen och töar nästa. 

En fördel med att det är så lite snö är att det fortfarande går att promenera i ”vår lilla skog”. 

Ett framsteg är i alla fall att färger och penslar fått en egen liten vagn. Staffliet är också uppställt, så nu gäller det bara att få fram en duk också.  

Ett annat framsteg som jag är jäkligt stolt över är att jag slutat röka. Och nu menar jag sluta, och inte ett uppehåll. Två månader är det snart. Ett litet återfall har jag tagit. Det var en kväll då jag var så arg att valet var att slå ihjäl någon eller ta en rök. Jag valde det senare och gick med bestämda steg ner till närbutiken. Tre på raken blev det och sen mådde jag förfärligt illa. Paketet stoppade jag undan i en låda. Förra fredagen då jag var ute och åt middag med en vän tog jag med det. Jag övertalade mig själv att…en eller två är ju inte så farligt nu när jag ändå har ett paket. Men vips så blev två till hur många som helst. Så när jag kom hem slängde jag det som var kvar och konstaterade att jag inte alla kan kontrollera rökandet.

För att dämpa suget när det kommer äter jag. Helst så onyttigt som möjligt. På grund av det har några klädsamma kilon lagt sig som ett mjukt lager runt min lekamen. Nåja…bättre det. Och dom vet jag ju hur jag ska bli av med när den tiden kommer.

I dag har jag ledigt från pusslandet med att få alla pinaler på plats. Det blev en akrobatisk övning i går som avslutades med en kraschlandning i golvet. Kenzo bestämde sig för att ställa sig mitt framför mina fötter precis när jag reste mig från stolen och började gå mot köket. En liten flygtur senare landade jag bland förvaringslådorna som håller på att få sitt innehåll innan de ska in i bokhyllan. En har antagit en något annorlunda form…

Knät, som märkligt nog är fullt brukbart idag, fick ta den största smällen. En axel och handled lider däremot av sviterna. Ryggen, som inte är bra i vanliga fall heller, fick sig såklart en törn som känns ordentligt idag. 

I stället för att jobba handgripligen går jag runt och gör arbetet mentalt. Lite småstök och gardiner i vardagsrummet så är det ordning och reda sen…

PS…Det här med gardiner har jag gjort en vetenskaplig studie på som ni kanske minns. Jag förstår att några hajar till nu när jag säger att jag ska ha gardiner i vardagsrummet. Det kommer att få sin förklaring så småningom på en blogg nära er…DS

Nu är det färdigflyttat

Jag är en ganska bofast typ. På 33 år i Ramsele bodde jag på sex ställen ( Inte att förväxla med sexställen) Jag flyttade alltså i runda slängar vart fem och halfte år. Nu har jag flyttat tre gånger på ett och ett halvt år. Men nu är det färdigflyttat. I alla fall så kan jag bo här så länge jag vill. Med hjälp av en liten vit lögn och en stor mängd tur fick vi ett förstahandskontrakt. Då var det tre veckor innan vi skulle bli hemlösa. Det var lite smått oroligt de där sista veckorna innan kontraktet var klart.

Det senaste halvåret har vi bott väldigt centralt. Fem minuter från Liseberg. Det har sin tjusning att bo mitt i stan, med promenadavstånd ner till avenyn. Nackdelen är bristen på lugn och skog. Ja ja…jag vet att jag är en lantis. Men det där lugnet är så viktigt för mig när hjärnan går på högvarv. Då krävs inte en aveny i närheten utan en stubbe att sitta och filura på.

Flyttlasset har gått till Kortedala, Göteborgs första förort, byggd på 50-talet. Jag trivs alldeles ypperligt här. Tar man spårvagnen är man vips nere på stan på 15 minuter. Att lägenheten dessutom är perfekt gör inte saken sämre. Det blir ett hemma hos reportage när den är tom på flyttkartonger. Det fattas lite förvaring för att jag ska kunna tömma de sista.

 

Som synes har jag koll på Lisebergstornet nu också. Om än på lite längre håll. Utsikten är väldigt fin när det är mörkt. På den övre balkongen har räcket gjorts om till barbord. Där kan man sitta varma sommarkvällar och titta ut över stan. Det kommer att bli finemang. Huset i förgrunden planerar jag att riva.

 

Huset är ett så kallat låghus. Ett uttryck jag aldrig hört förut. Vi bor på de två översta våningarna. Att det är en etagelägenhet gör att det blir lite av huskänsla. Ett hus är det ändå…men ni fattar.

 

Den närliggande kyrkogården är ett populärt strövområde. Folk är lite tystare här än inne i stan…

 

Som ni ser pulsar vi omkring i djup snö nu som följd av vargavintern som dragit in över landet. Kallt är det också. Plus två grader. Nu ska det komma snö i helgen så då lär jag inte vara lika spydig.

 

Precis bredvid huset går stigen upp till skogen. Det är nästan en riktig skog. I alla fall så pass stor att det finns platser där man inte ser varken hus eller hör ljud från vägar. Här brukar vi vara ensam Kenzo och jag, så han får springa lös. Något han inte är bortskämd med sen vi flyttade hit.

Det finns bara en sak som är mindre bra i det här området.

 

Illa…