Möte med familjen

13 juli 2013 - Leave a Response

När jag blir stor ska jag bli pingvin. Det kände jag igår när jag hälsade på min familj på New England Aquarium. Det var mycket roligt och spännande att se, men jag gick tillbaka till pingvinerna flera gånger. Tänk er bara…

????????
Sitta och filura

????????

Ta en dusch

????????

Snacka lite med polarna

????????

Ta en promenad

????????

Simma lite

Det är väl ungefär det man gör som pingvin. Dessutom får man maten serverad varje dag. Nu vet jag vad ni tänker. Fy för att bo på sydpolen! Men nu kommer det fina. Det här är afrikanska pingviner! De lever där det är varmt! Jag visste inte ens att de fanns, men det avgjorde saken.

Just så mycket mer blev det inte igår. Jag tog en kvällspromenad vid elvatiden på kvällen och då var det 30 grader varmt. När Leo ringde idag och jag berättade det rev han i och sa att jag minsann inte fick gå ut själv vid den tiden på dygnet. Ibland undrar jag om det är jag som är mamman i den här familjen.

Jag har tagit det väldigt lugnt på mornarna och idag blev det extra lugnt, så det hann bli lunch innan det var dags för frukost. Räddningen är att det finns kaffebryggare på rummet. Jag intog lunchen på en av restaurangerna i The Prudential Center som ligger på min gata i stan. The Prudential är ett komplex av byggnader. Det högsta är Bostons näst högsta byggnad, The Prudential Tower, och längst upp finns en 360 grader Skywalk. I de övriga byggnaderna finns bland annat butiker och restauranger. Här kan man alltså tillbringa en hel dag och det var precis vad jag gjorde.

????????

The Prudential Tower är 276 meter högt. 140 meter lägre än World Trade Center i NYC. Jag har varit uppe i Twin Towers också och känslan är ungefär densamma. Det suger till i magen när jag går för nära fönstret och tittar ner. Alltså gör jag inte det utan håller blicken rakt ut i fjärran. Jag har fått så mycket info och historia om Boston till livs nu att jag snart kan leda guidade turer. Jag fick ytterligare en dos under utsiktspromenaden. Det som också slog mig är att Boston är en stad full av gammal bebyggelse. Jag hade fått uppfattningen att det var något enstaka område som var bevarat, men nu vet jag annat.

När jag ändå var i byggnaden var jag ju ”tvungen” att titta in i butikerna också. Det är bara att konstatera att den amerikanska stilen inte riktigt är densamma som min. Men en liten godispåse från Victorias Secret blev det i alla fall.

Annonser

Vilodag

11 juli 2013 - Leave a Response

Dagen började med att jag tvärvände så fort jag stack ut näsan och gick raka spåret in och bytte kläder. Hela morgonen hade det sagts att det var svalare idag. Jo tjena. Det här var nog den varmaste dagen hittills.

Efter två dagar fulla av intryck och si så där två mils promenad, hade jag bestämt mig för att ta en vilodag idag. Jag har gått och åkt förbi The Public Garden flera gånger och det kändes som ett lämpligt mål. För att spara på krafterna tog jag tunnelbanan dit. Jag hoppade av vid en station lite på känn och det visade sig vara den rätta. Här satt jag både länge och väl och filurade.

????????

Fördelen med att resa ensam är att man kan bestämma sig på minuten för vad man vill göra. Så skedde i går när bussen stannade vid The Boston Teaparty museum. Vips bestämde jag mig för att hoppa av och göra ett besök. Jag hade nåt slags vagt minne från skoltiden om vad händelsen handlade om och att den var, vad man säger, inledningen på det Amerikanska Frihetskriget. Museet är inte ett ”vanligt” museum. Här tilldelas man en roll och får aktivt delta i skådespelet. Vi skrek, hurrade och buade innan vi handgripligen kastade te överbord. Min roll i skådespelet var inte stor vilket passade mig perfekt eftersom jag blir lite obekväm i såna här situationer. Desto viktigare var Sarah Bradlee Fulton när det begav sig. Det kan ni själva läsa om här…

????????

Blandat med skådespelet fick vi höra berättelser och beskrivningar från den historiska händelsen. Inne på museet fanns bland annat ett galleri med porträtt av historiska personer som på ett eller annat sätt varit viktiga för händelsen och frihetskriget. Under redogörelsen för vilka alla personer var började plötsligt en av de porträtterade prata. Jag tror jag fick ett mindre hjärtstillestånd innan jag fattade att jag hamnat på Hogwards.

Innan spontanbesöket på tepartyt gick jag en promenad i Beacon Hill som är den gamla delen av staden.

????????
????????
På affärsgatan i området finns den här inte helt lyckade placeringen av butiker. Slakteriet bredvid djurkliniken…

Till havs

09 juli 2013 - 2 svar

Det hotas med regn och åska här några dagar framöver. Därför bestämde jag mig i morse för att ta en tur med Hop On – Hop Off bussen som går här förbi. Jag behövde få lite bättre överblick över staden och samtidigt skulle jag sitta i skydd för ovädret. Jag fick sällskap av en trevlig kvinna från Australien som varit här en vecka redan och kunde komma med lite tips på vad man bör se här.

Jag fick äntligen se var den gamla delen av staden ligger. Dit hade jag planerat ett besök redan innan jag kom hit. Just när vi kom till den hållplatsen kom ovädret som visade sig vara en skur på cirka fem minuter. Jag fortsatte därför en bit till och hoppade av vid hamnen i stället. Nu var solen framme igen och det var skönt att strosa runt där en stund.

????????

Jag fick syn på en skylt där det stod Whale Watch. Det lät som en lämplig aktivitet i värmen. I min föreställningsvärld skulle vi puttra runt lite stillsamt. Hur jag nu trodde att valarna skulle simma runt i hamnen vet jag inte. Men jag är inte alltid så logisk.

????????

Det blev istället ”full speed ahead” i en timme rakt ut på öppet hav. Det var ungefär nu som jag började fundera på vad jag gett mig in på. Det här med öppet hav är inte riktigt min grej och särskilt inte när dimman drog upp runt omkring oss. När vi så småningom saktade ner kunde man nästan ta på spänningen när alla stod och spanade ut över vattnet.

????????

När en till slut visade sig blev uppståndelsen stor. Det var svårt att få till bilder då avståndet var rätt långt och jag inte hade med mitt stora objektiv. Det här var som sagt var inte en planerad utflykt. Men några blev det där man i alla fall ser att det är en val.

????????

????????

Tydligen brukar många fler visa sig under de här turerna men för mig som inte hade några förväntningar alls var det en häftig och mäktig upplevelse. Efter att ha cirklat runt en stund var det full fart hemåt igen. Nu gick resan lite snabbare eftersom jag fick sällskap av en gentleman från utkanten av Boston. Han var en van valspanare och hade tagit fantastiska bilder. Lite smått avundsjuk på dom blev jag allt.

????????

Lite småfrusen var jag när det var dags att ta tunnelbanan hem men det syns inte på bilden eftersom den är tagen på väg ut till havs. Av vem då undrar säkert vän av ordning. Så klart av en japanska som jag fotograferade i hundra och en vinklar framför Bostons skyline.

Roadtrip

07 juli 2013 - Leave a Response

Jag måste erkänna att jag inte var särskilt kaxig när jag närmade mig biluthyrningen. Men när jag kört några kvarter insåg jag att den här stan är betydligt enklare att köra i än Göteborg. Här är tempot dessutom lugnare och ingen tutar när man dröjer 30 sekunder för länge vid ett rödljus. Överhuvud taget känns trafiken mycket vänligare.

Vi startade tidigt för att ha tid på oss utforska lite efter vägen. Vi svängde av från Highway och tog kustvägen i stället. När jag varit i USA har det bara varit i New York. Att se kust och landsbygd var helt nytt för mig. Både jag och Leo konstaterade att det ser ut precis som på film.

york harbour

Bilderna är tagna med telefon genom rutan på bilen. Det fanns nämligen inte en enda parkering att uppbringa i hela området.

house

Vi hade tänkt stanna och äta lunch någonstans efter den här vägen, men när vi såg horden av människor som bestämt sig för samma sak som oss, blev det en pytteliten drive-through i stället. Det var väl inte världens nyttigaste lunch men det kändes väldigt amerikanskt att köra och äta rostad bagle under tiden.

Den sista halvtimmen av resan var vi ganska nervösa både Leo och jag. Autumn satt på infarten till huset och väntade uppflugen på bakluckan på bilen. Jag hann knappt stanna bilen förrän Leo var ute och de hoppade rakt in i armarna på varandra och stod så i säkert 20 minuter medan mammorna grät. Jag är så glad att jag fick vara med om den stunden och se blickarna de gav varandra att det just då kändes som om bara det var värt hela resan.

Det strålande lyckliga paret försvann raskt ner till dammen för att bada så jag och mamma Pamela fick en pratstund i lugn och ro. Det kändes på en gång att vi är väldigt lika varandra och har samma tankar och värderingar. Så att lämna Leo där kändes inte ett dugg jobbigt. En som får det jobbigt är däremot styvpappa Mike som ska sitta uppe hela nätterna och kolla så de inte smiter in till varandra. Vi är ju i USA nu så att sova i samma rum är inte att tänka på.

Det är varmt så in i bomben här. 34 grader säger väderprognosen. I solen, inne i stan med den höga luftfuktigheten är det svettigt kan jag lova. Det får bli kortare utflykter med paus i det svala hotellrummet mellan. I dag tog jag kartan i väskan och travade iväg mot okänt mål. När jag villade bort mig frågade jag mig bara fram och fick på så sätt göra många trevliga bekantskaper. Jag har spanat in den stora shoppinggatan och där lär det bli några besök. Det som är bra med att vara här i två veckor är att jag inte behöver stressa för att hinna göra allt jag tänkt.

pool

Jag måste erkänna att det känns som ett lyckokast att jag bokade ett hotell med utomhuspool. Där ska jag tillbringa en liten stund nu. Varför bilden hamnar så här vet jag inte. Ni får helt enkelt lägga huvudet på sned.

Nu har galenskapen brutit ut på allvar

05 juli 2013 - Leave a Response

Lite smågalen har jag alltid varit, det tror jag de flesta håller med om. Men jag undrar om inte det jag ska göra nu slår alla rekord. Idag åker nämligen Leo och jag till Boston för en två veckors vistelse. Leo ska få besöka sin flickvän som han träffat på nätet. Efter 7 månaders daglig och långvarig kontakt ska de äntligen få träffas. Jag blir parkerad på ett hotell i Boston medan han tillbringar tiden i hennes familj.

Nu låter det här väldigt smidigt, men så lätt ska vi inte ha det. Den ort hon bor på ligger två timmar från Boston och tågkommunikationerna är inte de bästa, så det enda som funkar är att köra bil. Jag ska alltså hyra bil och köra honom upp till Topsham, Maine. Och hitta rätt..

Jag kan inte påstå att jag känner familjen särskilt väl. Lite mailkontakt är det enda vi haft. Ändå placerar jag Leo där i två veckor. Just nu känns det lite gruvsamt. Men jag vet att han kommer att få en häftig upplevelse och jag finns bara två timmar bort. 

Boston

Boston

 

Topsham

Topsham

Som ni ser är våra vistelseorter väldigt olika. Det är lite Ramselekänsla över Topsham. Hur som helst ska det bli en mycket spännande resa. Jag kommer så ofta jag kan redovisa mina öden och äventyr på bloggen. Men nu ska vi först komma fram. Ni som känner till mina reseäventyr vet att det inte alltid går som det är tänkt…

Lenas utbrändhetsskola – Del 5

28 maj 2013 - Leave a Response

Nu får ni de nästa tre stegen. Här någonstans tappade jag greppet och det var för mig omöjligt att stoppa. Här fanns det bara en väg och det var längre och längre ner i spiralen. Jag såg fortfarande inte vart det barkade iväg. Jag slog fortfarande ifrån mig när någon försökte påpeka att mitt beteende inte var normalt.

Konflikter och behov avfärdad
Nu börjar jag slira för att undvika konflikter. I stället för att säga ifrån går jag med på allt. Jag svär och beklagar mig… men tyst för mig själv. Utåt är jag glad och positiv. Inget är omöjligt. Jag uppfyller alla andras behov men tycker inte att jag har några egna. I stället för att be om hjälp när det blir för mycket säger jag… jag fixar. Allt för att slippa en eventuell diskussion och konflikt.

De egna behoven har åsidosatt
Jag lurar mig själv till att tycka att mina egna behov kan tillfredsställas genom en rad må bra aktiviteter. Det här är inte fel vill jag understryka. Vi behöver alla vår dos av må bra. Men istället för att lyssna på vad kroppen ville ha bestämde min hjärna vad som var bra för mig. Det kunde vara massage, ansiktsbehandlingar, healing, you name it. Bra och härliga saker men inte när man klämmer in dom i ett redan fullspäckat schema utan att välja bort något annat. Hade jag lyssnat på kroppen hade den sagt att det jag behövde var att vara ensam, ha tyst runt omkring mig och inte ha några tider att passa.

(Det här beskrev jag utförligare i del 3)

Bristande engagemang
Jag var en person som engagerade mig i det mesta som hade med utvecklingen i den byggd jag bodde i. Det kunde vara allt från att sitta i flertalet styrelser till att dokumentera olika aktiviteter i ord och bild för att sedan publicera det på byns hemsida. Jag var en välkänd person som syntes var helst det hände nåt.

När jag hade kommit så här långt på min resa tappade jag allt intresse. Jag irriterade mig på folk när de bad mig göra reportage, det kändes meningslöst att försöka påverka genom styrelsearbete och jag började tycka att det var mer och mer meningslöst att bygden utvecklades överhuvud taget.

Jag tror att ni som känner mig kan skriva under på det här. De två senaste punkterna är också ett uttryck för min bipolaritet. Att dra igång saker under hypomana perioder som jag sen inte förmådde slutföra när jag blev nedstämd, och känslan av otillräcklighet blev större. Det här tror jag kan inträffa även för den som inte har någon diagnos som kan förklara beteendet. Många drar helt enkelt på ändå under vissa perioden när allt känns lätt och roligt.

En sak som jag fått berättat för mig flera gånger är att bara för att det känns roligt betyder inte det att det inte kan bli för mycket. Det viktiga är att när energin tillfälligt är lägre kunna acceptera det och inte känna sig missnöjd över att inte hinna allt. Det är naturligt och inget att stressa upp sig över. Vi behöver perioder med lägre tempo och ska bejaka det. Känna oss duktiga för att vi kan lyssna på kroppen som säger… ta det lugnt nu ett tag, det är du värd.

Lenas utbrändhetsskola – Del 4

27 maj 2013 - Leave a Response

Vissa av oss är mer sårbara än andra för att bli utbrända. Jag är mer sårbar på grund av min bipolaritet. Men när vi väl kommer in i spiralen följer vi alla samma mönster. Oavsett vilken sårbarhet vi har. Jag har förstått att jag är ett skolboksexempel 1A. Jag har tagit mig igenom alla steg som flera forskare har kommit fram till. Jag kommer att följa den nu och berätta om hur de olika faserna gav sig uttryck för mig.

Behov av att hävda sig
Ni känner alla till uttrycket Duktig Flicka. Jag var en sån. Jag hade hela tiden behov av att prestera. Att visa att jag kunde. Jag sökte bekräftelse genom det jag gjorde och inte den jag var. Jag engagerade mig i ALLT. Mina elever, mina barn, föreningar osv. osv. När jag fick beröm mådde jag bra. Det här är självklart. Vi vill alla få beröm. Skillnaden idag är att om någon säger; Du får folk att må bra, Du kan inspirera, Du har ett stort hjärta, så kan jag ta det som beröm. Det kunde jag inte då. För det var inget jag presterat.

Intensivare engagemang
När jag sa upp mig från mitt lärarjobb och startade en reklambyrå hade jag ingen formell utbildning och det oroade mig. Jag sa ofta att om jag bara hade haft ett diplom på väggen så hade jag kunnat känna en större trygghet gentemot våra kunder. Jag var alltså, enligt mitt sätt att se på det, tvungen att prestera lite mer än andra för att uppväga min brist på utbildning. Jag tror ni ser redan nu att de två första punkterna inte är någon bra kombination.

Samtidigt som jag jobbade och la ner min själ i att vara duktig så hade jag flera styrelseuppdrag som jag också engagerade mig i lite i överkant. Jag var bland annat ordförande i en styrelse för ett EU-projekt. Jag tänker inte gå närmare in på vad det var, men när vi skulle anställa en verksamhetsledare och det drog ut på tiden för att den personen fick ett annat jobb, så föreslog jag att jag skulle ta det uppdraget. Jag var väl insatt i uppgiften eftersom jag suttit i styrelsen under hela uppbyggnadsskedet och vi skulle inte förlora någon tid på att introducera någon ny. Att det här innebar 40-50% ytterligare jobb utöver mitt heltidsjobb i firman var inget som bekymrade mig. Nu hade jag helt tappat uppfattningen för hur mycket jag kunde klara av.

Jagad av alla krav och måsten
Nu börjar vi närma oss årsskiftet 2009-2010. Vi hade fullt upp i företaget. Jag har fått igång flera lokala projekt… som alltså var uppgiften i den anställningen jag hade i EU-projektet. Hade jag varit i balans hade det här gett en enorm boost. Jag skulle ha sett att mitt jobb gjorde skillnad och känt mig glad och stolt över det.

I stället började snaran dras åt. Spiralen jag pratat om blir mindre och mindre ju längre ner du kommer, och det går fortare och fortare… Jag får hjärtklappning och ångestpåslag när telefonen ringer. Jag bävar för att öppna mailkorgen på morgonen. Jag blir irriterad när kunder och projektledare ber om min hjälp eller vill ha min åsikt i frågor.

Det här var det tre första stegen på listan som innehåller tio stycken. Jag ser det som sagt som en spiral som snurrar fortare och fortare. De sista stegen avverkade jag i ett rasande tempo. Jag var ordentlig och hoppade inte över ett enda ett.

För att förstå saker målar jag upp en bild. Spiralen är väldigt tydlig för mig. När jag nådde botten droppade jag ut och hamnade i ett ingenmansland. Vägen upp ser jag som en stege där jag tar ett steg i taget. Den här bilden passar säkert inte alla. Några har en helt annan bild, andra behöver ingen bild för att förstå.

Jag lovar att ni ska få de följande stegen redan i morgon.

Folkomröstning om trängselskatten

24 maj 2013 - Leave a Response

Igår sa kommunfullmäktige ja till en folkomröstning i frågan om trängselskattens vara eller inte vara. Jag följde debatten med stort intresse när den sändes på nätet. Att man sänder deras sammanträden är bra. Det hoppas jag kommer att ske fler gånger.

Det jag reagerar på är främst två orsaker. För det första är hela debatten framtagen och ivrigt påhejad av Expressens göteborgsbilaga. En tidning som påstår sig ska granska samhället opartiskt. Man ursäktar sig med att ledarsidan i GT är FÖR trängselskatten medan resten av tidningen är MOT. Jag skulle ha velat vara med när redaktionen tog beslutet om att driva fram en folkomröstning med hjälp av tillräckligt många namnunderskrifter. Jag misstänker att det var en ökning av bilagan som var den främsta orsaken.

Den andra orsaken är att de partier som förespråkade en folkomröstning säger sig hålla fast vid beslutet om det Västsvenska paketet, som är en stor satsning på infrastrukturen i västsverige. En satsning som skulle få regionen att växa och underlätta till exempel pendlande. Det skulle kunna lösa den gigantiska bostadsbristen då fler kan bo en bit utanför stan och ändå få en vettig pendlingstid.

De som talade för en folkomröstning under gårdagens sammanträde var inte bara tydlig med att beslutet om paketet ligger fast utan också att en folkomröstning bara är rådgivande och att det är riksdagen som fattar det slutgiltiga beskedet. Man kunde inte svara på vad som händer om det blir ett nej. förmodligen ingenting. Så detta är enligt mig skendemokrati i ordets rätta bemärkelse.

Jag har tidigare här på bloggen berättat om min syn på trängselskatten i inläggen ”Att se på stan med Norrlandsögon” och ”Trängselskatt” Där raljerade jag lite i frågan det ska erkännas. Jag till och med gjorde narr av de som beklagade sig över skattens införande.

Om jag ska vara seriös så är mina åsikter dessa
När beslutet om det västsvenska paketet och trängselskatten som en del av detta, var alla partier överens. Alla hade fått kompromissa, men till slut kunde ändå ett enigt beslut fattas. En dialog med väljarna fördes. Det har varit två val under resans gång. Ändå tycker vissa nu att folket inte har fått säga sin mening. Låt mig påminna om att allmänna val är en demokratisk process.

Trängselskatten är beslutat av riksdagen som ett sätt för Göteborg med omnejd att delfinansiera kostnaden av byggandet och andra förbättringar gällande infrastrukturen. Staten skjuter in 74 miljarder. Alltså måste man tycka att satsningen är viktig för hela landet. Det är inte bara göteborgarna som betalar trängselskatt. Kanske är det till och med så att det är de som bor i kranskommunerna och andra tillresta som betalar mest.

Om nu, mot förmodan, beslutet rivs upp måste delfinansiering hittas på annat håll. Jag kan inte tänka mig någon annan lösning än en höjning av skatten i Göteborgs kommun. En höjning som inte kan bli hur stor som helst utan pengar kommer med all säkerhet även att tas från andra områden, till exempel skola, omsorg och bostadsbyggande. Att göteborgarna dessutom ska stå för hela kalaset själva, när de som bor i andra delar av landet kommer att ha stor nytta av det, känns lite orättvist.

Några röster sa att de ville ha en omförhandling om det redan beslutade paketet. Det skulle kunna bantas ner så att inte medfinansieringen blir så stor. Det här var till exempel partiet VägValet som inte satt i kommunfullmäktige när beslutet fattades. Jag kan förstå att dom måste tycka så. De är ett missnöjesparti som kom in i kommunfullmäktige just för sitt motstånd till trängselskatten. Lite sunt förnuft säger att detta är en usel idé. Ska man stoppa vissa byggen som redan är igång? Ska man låta tid gå under en utredning om hur infrastrukturen då ska se ut? Något som vi vet brukar ta en evinnerlig tid. Byggandet ska fortgå i väntan på resultatet av folkomröstningen och ett eventuellt utredande av en bantning av paketet, det är alla överens om.

Moderaterna sa gång på gång under sammanträdet att vi måste lyssna på folkopinionen och låta folket rösta. Jag undrar om de tycker att oroligheterna i stockholmsförorterna också är en folkopinion?

Försäkringskassan – en roman av Kafka kapitel 2

21 maj 2013 - Leave a Response

Döm om min förvåning när det efter någon dag ringde en handläggare från FK och bokade in en tid. Äntligen skulle jag få reda ut mitt ärende. Efter 10 minuter ringde hon igen. hade hon läst igenom mitt ärende och kommit på att det inte var hon som skulle ha hand om det. Förvånande nog erbjöd hon sig skicka ärendet vidare till rätt handläggare. Men av vad hon läst sig till av ärendet kunde hon konstatera att det som fattades var att jag inte anmält mig på arbetsförmedlingen när jag först blev sjukskriven. Jag ifrågasatte om man skulle göra det när man är heltidssjukskriven… Det får du reda ut med nästa handläggare var svaret. Hon tillade också att det var inte säkert att jag skulle få en tid hos denne, men jag skulle i alla fall bli uppringd.

Idag ringde så nästa handläggare. Vilken i ordningen det är har jag tappat räkningen på. Jag satt på spårvagnen så det var lite svårt att prata, men av vad jag hörde saknas det sjukintyg. Dessa är skickade direkt från läkarna under hela tiden, det vet jag. Jag berättade att senaste budet var att jag inte anmält mig hos arbetsförmedlingen. Det höll hon med om att det skulle jag inte ha gjort.

Jag lyckades slänga ur mig att jag misstänker att ingen vill börja rota i det här så de hittar bara på nåt så de kan lägga det på någon annans bord. Det skulle jag inte ha sagt… I eftermiddag ska hon ringa igen, och till dess ska JAG leta fram alla papper som jag skickat in. Hå hå ja ja…det här kommer att bli en lång roman.

Försäkringskassan en roman av Kafka?

17 maj 2013 - Leave a Response

I tre år har jag försökt förstå mig på Försäkringskassan. Jag har skickat in allt de bett om och varje gång fått tillbaka en lista med nya uppgifter de vill ha in för att de ska kunna bedöma min sjukpenning. Varje gång har jag fått veta att jag inte är berättigad till sjukpenning och så har vi börjat om igen.

Ett av symptomen på min utbrändhet var just att jag inte kunde ta mig an den här typen av uppgifter. Jag har legat på golvet ångestfull och gråtande över ännu ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Jag har tagit hjälp från än den ena än den andra personen. Jag har fått hjälp med att ringa eftersom jag själv inte klarat av det. Ingen av de som försökt hjälpa mig har förstått vad det är som fattas bland de uppgifter jag lämnat in. Och då bör det tilläggas att detta inte varit några dumskallar. Snarare tvärtom.

Varje omgång har dränerat mig på energi fullständigt och det har gått någon månad mellan gångerna jag tagit itu med det igen. Jag har lämnat in en redogörelse på alla timmar jag jobbat i båda företagen från 2008 och framåt, undertecknad av revisor. Jag har lämnat in kopior på deklarationer från samma år. Jag har anmält mig sjukskriven ordentligt och alla läkarintyg är skickade till Försäkringskassan. Det hade inte förvånat mig om de bett om ett intyg på vad jag åt för frukost den 15 maj 2008.

Trots detta är jag inte berättigad till sjukpenning. De gånger jag, eller någon av de som ringt i mitt ställe, fått prata med någon har vi fått olika uppgifter på vad det är som saknas. Till slut bestämde jag mig för att ge upp. Det var inte värt all ångest och slösande på den lilla energi jag hade.

När jag nu kom till rehabiliteringsföretaget och fick träffa en coach där, frågade hon hur det hade fungerat. Hon tyckte det som hänt var mycket märkligt. Det visade sig att hon själv jobbat på Försäkringskassan och visste det mesta om sådana här ärenden. Det här skulle hon ordna. Detta skulle jag inte behöva ha naggande nu när jag ska lägga energin på arbetsträningen.

Hon ringde på studs till FK och fick prata med en handläggare. Hur hon lyckades få tag på någon är en gåta, förmodligen har hon ett hemligt nummer. Den första personen kunde inte se vad det var som saknades utan kopplade vidare till nästa, som inte heller kunde ge klara besked. Till slut drog hon till med uppgifter som jag med hundra procents säkerhet vet att jag skickat in.

Jag fick rådet att boka en tid hos en handläggare och öga mot öga fråga vad problemet sitter i. I tre dagar har jag försökt komma fram till kundtjänst. Det var många som ringde och jag ombads försöka lite senare. Inte en enda gång kom jag ens så långt att jag hamnade i kö.

Idag knatade jag iväg till ett kontor för att prova lyckan. Redan i dörren stod första hindret. En tjänsteman frågade i vilket ärende jag kom. Jag förklarade att jag ville boka en tid hos en handläggare. Då får du ringa kundtjänst var hennes svar. Jag var inte direkt vän i rösten när jag förklarade att jag gjort det ett stort antal gånger utan att komma fram. Då fick jag som på nåder en nummerlapp. Det var minsann inte så enkelt som att själv få ta en nummerlapp.

Till slut hamnade jag vid en disk. Då hade jag förstått att det var tre myndigheter som samsades om denna serviceinrättning. De som stod i båsen visste inget alls om olika ärenden. Jag fick berätta vad jag ville, detta skrevs ner i ett formulär och ska nu skickas vidare till FK. Om två arbetsdagar får jag besked OM jag får träffa en handläggare.

Jag vill inte vara den personen som meddelar mig att jag inte får någon tid…