Julafton

Vaknade i morse av ljud nerifrån köket. Någon kokade gröt. Försökte ropa utan lycka. Att kliva upp var uteslutet så jag skickade ett sms. ”Kom ihåg att gröten ska kokas på den laktosfria mjölken”. Fick till svar ”Japp”. Sedan kunde jag vända på mig och slumra en stund till.

Medan vi åt grötfrukost kom hustomten och skottade gården. Innan jag åkte hit beställde jag snö. Och jag måste säga att jag är mycket nöjd med leveransen.

Vi är ganska bra på att prata och har bestämda åsikter i vår familj, så diskussionen efter frukost blev spännande och upplivande. Vi konstaterade att alla ärvt den envisa genen från min pappa, inklusive jag…

Sen var det dags att snabbt bege sig ut i snöstormen med hundarna. Jag hade bestämt att jag för en gångs skull skulle se Kalle Anka från början till slut, så jag skulle vara fixad och klar innan. När jag kom tillbaka var jag siste man in i duschen. Det blev en uppiggande dusch då varmvattnet inte räckte hela vägen, om man säger så.

Så här tycker jag att en bro ska se ut. Lykta, granris och sparkarna som står redo.

Det är verkligen superlyxigt att sätta sig vid dukat bord. Det enda jag bidrog med till årets julbord var två sorters sill som jag köpt hos fiskhandlaren. Dom stod kvar i kylskåpet borta i vårt lilla hus…

Här i Norrlands inland serveras det halländskt julbord med rimmat fläsk- och nötkött, bruna bönor och grönkål. Samt allt annat som hör julbordet till. Och som grädde på moset ris á la malta. Mätt? Jo tack.

Promenaden hem var skön och välbehövlig. Som ni ser gick vi hem före kl.23 då gatlamporna släcks. Går man då en bit från husen så ser man hur många stjärnor som egentligen finns på himlen. Ja…inte alla så klart. Men så otroligt många fler än de man ser där det alltid finns belysning.

Dan före dopparedan

Att vakna dan före julafton och inte riktigt veta vad man ska göra är en märklig känsla. Den dagen brukade vara en av årets mest stressiga. Eftersom jag alltid tänker…nu är allt klart…förutom…så var det en massa förutom som skulle fixas den här dagen. Från tidiga morgon till sena natten var det bara det sista kvar. Det brukade sluta med att jag vid 2-tiden på natten stod och strök dukar.

När jag vaknade i morse, visserligen efter en sömnlös natt, kunde jag ligga kvar och fundera på vad jag skulle hitta på den här dagen. På programmet stod hämtning av dotter i Sollefteå på eftermiddagen. Men fram till dess var schemat tomt. Jag och Kenzo låg kvar länge och läste internet. Han var inte jätteintresserad när jag läste upp några tweets för honom ska väl erkännas.

Efter det släntrade vi ner för trappan och tog lite frukost. Sedan var det dags att vila lite. Nu på soffan i vardagsrummet. Nu började jag bli lite rastlös. Det här var en ovan situation. Fanns det verkligen inget som skulle fixas?

Jag såg att solen skymtade ovanför bergstoppen, och eftersom dagarna är korta insåg jag att om jag skulle hinna innan den gick ner var det ut med språng som gällde. Det var i sista momangen vi hann ut.

Det är nollgradigt och man känner hur snön tinar för varje minut, men på bild ser det vintrigt ut.

Efter promenaden var det dags för kaffe och lite vila. Att vara ute i god tid är inte riktigt min grej. Det mesta görs i sista minuten. Utom idag. Av alla dagar.

Det blev ett stopp på Hantverkshuset på väg ner till Sollefteå. Där bjöds det på glögg och jag stannade en god stund och pratade med gamla bekanta. Fast jag sedan stannade och handlade på två affärer kom jag ändå i tid. Jag kommer inte att hämta mig från denna chock på länge.

Efter mat är det nu dags för lite vila.

Jul i Vallen

Det är bara ett och ett halvt år sedan jag flyttade till Göteborg. Då hade jag bott 33 år i Ramsele varav 8 år i Vallen. Ändå är det som om det vore en helt ny upplevelse att vara här nu. Jag måste ha blivit storstadsskadad på väldigt kort tid.

Det började redan i går när vi började närma oss och det blev mer och mer snö. Att döma av min förtjusning skulle man kunna tro att jag aldrig sett snö förut. Till mitt försvar måste jag få säga att nån särskild julstämning blir det inte när det spöregnar, gräsmattorna är gröna och det är 7 grader varmt. Det var det vi 12 timmar tidigare lämnade bakom oss.

Att komma fram till ett varmt julpyntat hus är en riktig lyx. När dessutom sängarna är bäddade och det finns en massa godsaker här och där gör inte det hela sämre. Det var sent och jag var trött, men innan jag la mig var jag tvungen att sätta mig och läsa RamseleBladet. Det lokala åkeriet har bytt logga, men för övrigt verkar det mesta vara sig likt.

I morse vid frukosten gjorde vi som vanligt och tittade ut genom fönstret så fort det körde förbi en bil. Det kändes konstigt att inte veta vem som kom förbi i traktorn. Kenzo visste inte riktigt hur han skulle bära sig åt när han blev utsläppt på gården för att morgonkissa. Det tog en stund innan han fattade att han inte satt fast i koppel.

Jag fortsatte med mina storstadsfasoner och kommenterade hur fantastiskt det var att Kenzo kunde springa lös i skogen, tycka att det känns märkligt att faktiskt veta vem som bor i husen och förundras över att det är så tyst och lugnt. Allt som varit självklarheter förut.

Att det är nåt särskilt med Vallsjön visste jag redan när jag bodde här. Det finns en energi här som jag inte känt någon annan stans. Det har jag hört många säga, så det är inget hittepå. Idag blev det såklart ännu mer påtagligt. Historien om tysken som ringde sin fru för att hon skulle få höra hur tyst det var, hade kunnat vara jag. Jag hade glömt hur tyst det är när det är tyst.

Kenzo hittade raskt sin favoritplats hos farmor där han kan sitta och spana. Det är svårt för honom att hålla koll från sjunde våningen. Det är alltid lika spännande att höra vad som hänt i byn sen sist. Vi gick igenom gård för gård. Det roligaste är att det fötts en liten flicka i byn. Det är sisådär 12 år sen det föddes någon i byn senast.

Det var inte direkt rusningstrafik när vi promenerade hem igen. Det är så lugnande att vara här att till och med jag, som är inne i en speedad period, har legat still på soffan och läst en bok idag.

I morgon blir det en tur till Sollefteå för hämtning av dottern som vi ska få rå om över jul. Det kommer att berättas många historier om när hon som liten bodde här bland hästar, får och ankor.

Festival i stan

Paul Revere hit och Samuel Adams dit. Några britter här och lite te där. Det är ungefär allt man behöver veta om den Amerikanska revolutionen. Det tjatas gärna om den i den här stan. Många viktiga händelser för den ägde rum här…visst. Några av de viktigaste personerna levde här…visst. Men ärligt så finns det så mycket annat trevligt här att jag gav upp grävandet i historien.

En av de viktiga männen, Samuel Adams har fått ge namn åt det lokala ölet. Alla mina förutfattade meningar om amerikanskt öl kom på skam när jag provade det, för det här är ett riktigt gott öl. Men det är en helt annan historia som inte alls har med frihetskriget att göra.

Jag började gå The Freedomtrail i går. En promenad på cirka fyra km med stopp på tio platser. Alla viktiga kring historien om revolutionen. Jag märkte ganska snabbt att det var andra saker under promenaden som intresserade mig mer än det som berättades. Som till exempel kyrkbänkarna i King’s Church.

Varför har aldrig dessa blivit införda i svenska kyrkor? Mjuka dynor med ett litet nackstöd i perfekt höjd om man vill ta sig en liten lur. Väggarna är så höga att ingen ser in till grannen.

När sen promenaden gick vidare in i North End och de italienska restaurangerna stod som spön i backen tappade jag koncentrationen helt och slank in på en för en bit mat i stället. När man kommer ensam till ett matställe får man ofta frågan om man vill sitta i baren. Det gör jag gärna.

Här finns det alltid en TV som för det mesta sänder baseball. Jag hade planerat att se en match med Red Sox på Fenway Park, men precis under de här två veckorna jag är här har de ingen hemmamatch. Jag får alltså nöja mig med att titta på TV. Jag har tydligen lagt mig till med en riktig kännarmin när jag sitter i baren och tittar, för i kväll gick en ung man förbi mig, stannade upp och tittade några minuter, nickade sen till mig och sa…Good game today.

När jag i går passerade Boston Common, en av de stora parkerna här, fick jag syn på det här tecknet på festival. Jag blev så klart nyfiken och letade mig fram till ett informationstält. Det visade sig att den här veckan äger Outside The Box  rum. Dans, musik, teater och mat i nio dagar och allt gratis. Att ligga på en filt i skuggan och lyssna på musik är nog ungefär det jag kommer att orka göra de närmsta dagarna.

Som synes var inte jag den enda som tänkte den tanken idag. Nu är nämligen värmeböljan här. Enligt prognosen i kväll ger temperaturerna plus luftfuktigheten ett värmeindex på runt 40 grader.

Nånting säger mig att den här fontänen kommer att vara till brädden fylld av folk under de närmsta dagarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Möte med familjen

När jag blir stor ska jag bli pingvin. Det kände jag igår när jag hälsade på min familj på New England Aquarium. Det var mycket roligt och spännande att se, men jag gick tillbaka till pingvinerna flera gånger. Tänk er bara…

Sitta och filura

Ta en dusch

Snacka lite med polarna

Ta en promenad

Simma lite

Det är väl ungefär det man gör som pingvin. Dessutom får man maten serverad varje dag. Nu vet jag vad ni tänker. Fy för att bo på sydpolen! Men nu kommer det fina. Det här är afrikanska pingviner! De lever där det är varmt! Jag visste inte ens att de fanns, men det avgjorde saken.

Just så mycket mer blev det inte igår. Jag tog en kvällspromenad vid elvatiden på kvällen och då var det 30 grader varmt. När Leo ringde idag och jag berättade det rev han i och sa att jag minsann inte fick gå ut själv vid den tiden på dygnet. Ibland undrar jag om det är jag som är mamman i den här familjen.

Jag har tagit det väldigt lugnt på mornarna och idag blev det extra lugnt, så det hann bli lunch innan det var dags för frukost. Räddningen är att det finns kaffebryggare på rummet. Jag intog lunchen på en av restaurangerna i The Prudential Center som ligger på min gata i stan. The Prudential är ett komplex av byggnader. Det högsta är Bostons näst högsta byggnad, The Prudential Tower, och längst upp finns en 360 grader Skywalk. I de övriga byggnaderna finns bland annat butiker och restauranger. Här kan man alltså tillbringa en hel dag och det var precis vad jag gjorde.

The Prudential Tower är 276 meter högt. 140 meter lägre än World Trade Center i NYC. Jag har varit uppe i Twin Towers också och känslan är ungefär densamma. Det suger till i magen när jag går för nära fönstret och tittar ner. Alltså gör jag inte det utan håller blicken rakt ut i fjärran. Jag har fått så mycket info och historia om Boston till livs nu att jag snart kan leda guidade turer. Jag fick ytterligare en dos under utsiktspromenaden. Det som också slog mig är att Boston är en stad full av gammal bebyggelse. Jag hade fått uppfattningen att det var något enstaka område som var bevarat, men nu vet jag annat.

När jag ändå var i byggnaden var jag ju ”tvungen” att titta in i butikerna också. Det är bara att konstatera att den amerikanska stilen inte riktigt är densamma som min. Men en liten godispåse från Victorias Secret blev det i alla fall.

Vilodag

Dagen började med att jag tvärvände så fort jag stack ut näsan och gick raka spåret in och bytte kläder. Hela morgonen hade det sagts att det var svalare idag. Jo tjena. Det här var nog den varmaste dagen hittills.

Efter två dagar fulla av intryck och si så där två mils promenad, hade jag bestämt mig för att ta en vilodag idag. Jag har gått och åkt förbi The Public Garden flera gånger och det kändes som ett lämpligt mål. För att spara på krafterna tog jag tunnelbanan dit. Jag hoppade av vid en station lite på känn och det visade sig vara den rätta. Här satt jag både länge och väl och filurade.

Fördelen med att resa ensam är att man kan bestämma sig på minuten för vad man vill göra. Så skedde i går när bussen stannade vid The Boston Teaparty museum. Vips bestämde jag mig för att hoppa av och göra ett besök. Jag hade nåt slags vagt minne från skoltiden om vad händelsen handlade om och att den var, vad man säger, inledningen på det Amerikanska Frihetskriget. Museet är inte ett ”vanligt” museum. Här tilldelas man en roll och får aktivt delta i skådespelet. Vi skrek, hurrade och buade innan vi handgripligen kastade te överbord. Min roll i skådespelet var inte stor vilket passade mig perfekt eftersom jag blir lite obekväm i såna här situationer. Desto viktigare var Sarah Bradlee Fulton när det begav sig. Det kan ni själva läsa om här…

Blandat med skådespelet fick vi höra berättelser och beskrivningar från den historiska händelsen. Inne på museet fanns bland annat ett galleri med porträtt av historiska personer som på ett eller annat sätt varit viktiga för händelsen och frihetskriget. Under redogörelsen för vilka alla personer var började plötsligt en av de porträtterade prata. Jag tror jag fick ett mindre hjärtstillestånd innan jag fattade att jag hamnat på Hogwards.

Innan spontanbesöket på tepartyt gick jag en promenad i Beacon Hill som är den gamla delen av staden.

På affärsgatan i området finns den här inte helt lyckade placeringen av butiker. Slakteriet bredvid djurkliniken…

Till havs

Det hotas med regn och åska här några dagar framöver. Därför bestämde jag mig i morse för att ta en tur med Hop On – Hop Off bussen som går här förbi. Jag behövde få lite bättre överblick över staden och samtidigt skulle jag sitta i skydd för ovädret. Jag fick sällskap av en trevlig kvinna från Australien som varit här en vecka redan och kunde komma med lite tips på vad man bör se här.

Jag fick äntligen se var den gamla delen av staden ligger. Dit hade jag planerat ett besök redan innan jag kom hit. Just när vi kom till den hållplatsen kom ovädret som visade sig vara en skur på cirka fem minuter. Jag fortsatte därför en bit till och hoppade av vid hamnen i stället. Nu var solen framme igen och det var skönt att strosa runt där en stund.

Jag fick syn på en skylt där det stod Whale Watch. Det lät som en lämplig aktivitet i värmen. I min föreställningsvärld skulle vi puttra runt lite stillsamt. Hur jag nu trodde att valarna skulle simma runt i hamnen vet jag inte. Men jag är inte alltid så logisk.

Det blev istället ”full speed ahead” i en timme rakt ut på öppet hav. Det var ungefär nu som jag började fundera på vad jag gett mig in på. Det här med öppet hav är inte riktigt min grej och särskilt inte när dimman drog upp runt omkring oss. När vi så småningom saktade ner kunde man nästan ta på spänningen när alla stod och spanade ut över vattnet.

När en till slut visade sig blev uppståndelsen stor. Det var svårt att få till bilder då avståndet var rätt långt och jag inte hade med mitt stora objektiv. Det här var som sagt var inte en planerad utflykt. Men några blev det där man i alla fall ser att det är en val.

Tydligen brukar många fler visa sig under de här turerna men för mig som inte hade några förväntningar alls var det en häftig och mäktig upplevelse. Efter att ha cirklat runt en stund var det full fart hemåt igen. Nu gick resan lite snabbare eftersom jag fick sällskap av en gentleman från utkanten av Boston. Han var en van valspanare och hade tagit fantastiska bilder. Lite smått avundsjuk på dom blev jag allt.

Lite småfrusen var jag när det var dags att ta tunnelbanan hem men det syns inte på bilden eftersom den är tagen på väg ut till havs. Av vem då undrar säkert vän av ordning. Så klart av en japanska som jag fotograferade i hundra och en vinklar framför Bostons skyline.

Roadtrip

Jag måste erkänna att jag inte var särskilt kaxig när jag närmade mig biluthyrningen. Men när jag kört några kvarter insåg jag att den här stan är betydligt enklare att köra i än Göteborg. Här är tempot dessutom lugnare och ingen tutar när man dröjer 30 sekunder för länge vid ett rödljus. Överhuvud taget känns trafiken mycket vänligare.

Vi startade tidigt för att ha tid på oss utforska lite efter vägen. Vi svängde av från Highway och tog kustvägen i stället. När jag varit i USA har det bara varit i New York. Att se kust och landsbygd var helt nytt för mig. Både jag och Leo konstaterade att det ser ut precis som på film.

Bilderna är tagna med telefon genom rutan på bilen. Det fanns nämligen inte en enda parkering att uppbringa i hela området.

Vi hade tänkt stanna och äta lunch någonstans efter den här vägen, men när vi såg horden av människor som bestämt sig för samma sak som oss, blev det en pytteliten drive-through i stället. Det var väl inte världens nyttigaste lunch men det kändes väldigt amerikanskt att köra och äta rostad bagle under tiden.

Den sista halvtimmen av resan var vi ganska nervösa både Leo och jag. Autumn satt på infarten till huset och väntade uppflugen på bakluckan på bilen. Jag hann knappt stanna bilen förrän Leo var ute och de hoppade rakt in i armarna på varandra och stod så i säkert 20 minuter medan mammorna grät. Jag är så glad att jag fick vara med om den stunden och se blickarna de gav varandra att det just då kändes som om bara det var värt hela resan.

Det strålande lyckliga paret försvann raskt ner till dammen för att bada så jag och mamma Pamela fick en pratstund i lugn och ro. Det kändes på en gång att vi är väldigt lika varandra och har samma tankar och värderingar. Så att lämna Leo där kändes inte ett dugg jobbigt. En som får det jobbigt är däremot styvpappa Mike som ska sitta uppe hela nätterna och kolla så de inte smiter in till varandra. Vi är ju i USA nu så att sova i samma rum är inte att tänka på.

Det är varmt så in i bomben här. 34 grader säger väderprognosen. I solen, inne i stan med den höga luftfuktigheten är det svettigt kan jag lova. Det får bli kortare utflykter med paus i det svala hotellrummet mellan. I dag tog jag kartan i väskan och travade iväg mot okänt mål. När jag villade bort mig frågade jag mig bara fram och fick på så sätt göra många trevliga bekantskaper. Jag har spanat in den stora shoppinggatan och där lär det bli några besök. Det som är bra med att vara här i två veckor är att jag inte behöver stressa för att hinna göra allt jag tänkt.

Jag måste erkänna att det känns som ett lyckokast att jag bokade ett hotell med utomhuspool. Där ska jag tillbringa en liten stund nu. Varför bilden hamnar så här vet jag inte. Ni får helt enkelt lägga huvudet på sned.

Nu har galenskapen brutit ut på allvar

Lite smågalen har jag alltid varit, det tror jag de flesta håller med om. Men jag undrar om inte det jag ska göra nu slår alla rekord. Idag åker nämligen Leo och jag till Boston för en två veckors vistelse. Leo ska få besöka sin flickvän som han träffat på nätet. Efter 7 månaders daglig och långvarig kontakt ska de äntligen få träffas. Jag blir parkerad på ett hotell i Boston medan han tillbringar tiden i hennes familj.

Nu låter det här väldigt smidigt, men så lätt ska vi inte ha det. Den ort hon bor på ligger två timmar från Boston och tågkommunikationerna är inte de bästa, så det enda som funkar är att köra bil. Jag ska alltså hyra bil och köra honom upp till Topsham, Maine. Och hitta rätt..

Jag kan inte påstå att jag känner familjen särskilt väl. Lite mailkontakt är det enda vi haft. Ändå placerar jag Leo där i två veckor. Just nu känns det lite gruvsamt. Men jag vet att han kommer att få en häftig upplevelse och jag finns bara två timmar bort. 

Boston

 

Topsham

Som ni ser är våra vistelseorter väldigt olika. Det är lite Ramselekänsla över Topsham. Hur som helst ska det bli en mycket spännande resa. Jag kommer så ofta jag kan redovisa mina öden och äventyr på bloggen. Men nu ska vi först komma fram. Ni som känner till mina reseäventyr vet att det inte alltid går som det är tänkt…

Lenas utbrändhetsskola – Del 5

Nu får ni de nästa tre stegen. Här någonstans tappade jag greppet och det var för mig omöjligt att stoppa. Här fanns det bara en väg och det var längre och längre ner i spiralen. Jag såg fortfarande inte vart det barkade iväg. Jag slog fortfarande ifrån mig när någon försökte påpeka att mitt beteende inte var normalt.

Konflikter och behov avfärdad
Nu börjar jag slira för att undvika konflikter. I stället för att säga ifrån går jag med på allt. Jag svär och beklagar mig… men tyst för mig själv. Utåt är jag glad och positiv. Inget är omöjligt. Jag uppfyller alla andras behov men tycker inte att jag har några egna. I stället för att be om hjälp när det blir för mycket säger jag… jag fixar. Allt för att slippa en eventuell diskussion och konflikt.

De egna behoven har åsidosatt
Jag lurar mig själv till att tycka att mina egna behov kan tillfredsställas genom en rad må bra aktiviteter. Det här är inte fel vill jag understryka. Vi behöver alla vår dos av må bra. Men istället för att lyssna på vad kroppen ville ha bestämde min hjärna vad som var bra för mig. Det kunde vara massage, ansiktsbehandlingar, healing, you name it. Bra och härliga saker men inte när man klämmer in dom i ett redan fullspäckat schema utan att välja bort något annat. Hade jag lyssnat på kroppen hade den sagt att det jag behövde var att vara ensam, ha tyst runt omkring mig och inte ha några tider att passa.

(Det här beskrev jag utförligare i del 3)

Bristande engagemang
Jag var en person som engagerade mig i det mesta som hade med utvecklingen i den byggd jag bodde i. Det kunde vara allt från att sitta i flertalet styrelser till att dokumentera olika aktiviteter i ord och bild för att sedan publicera det på byns hemsida. Jag var en välkänd person som syntes var helst det hände nåt.

När jag hade kommit så här långt på min resa tappade jag allt intresse. Jag irriterade mig på folk när de bad mig göra reportage, det kändes meningslöst att försöka påverka genom styrelsearbete och jag började tycka att det var mer och mer meningslöst att bygden utvecklades överhuvud taget.

Jag tror att ni som känner mig kan skriva under på det här. De två senaste punkterna är också ett uttryck för min bipolaritet. Att dra igång saker under hypomana perioder som jag sen inte förmådde slutföra när jag blev nedstämd, och känslan av otillräcklighet blev större. Det här tror jag kan inträffa även för den som inte har någon diagnos som kan förklara beteendet. Många drar helt enkelt på ändå under vissa perioden när allt känns lätt och roligt.

En sak som jag fått berättat för mig flera gånger är att bara för att det känns roligt betyder inte det att det inte kan bli för mycket. Det viktiga är att när energin tillfälligt är lägre kunna acceptera det och inte känna sig missnöjd över att inte hinna allt. Det är naturligt och inget att stressa upp sig över. Vi behöver perioder med lägre tempo och ska bejaka det. Känna oss duktiga för att vi kan lyssna på kroppen som säger… ta det lugnt nu ett tag, det är du värd.